Ingenting varar förevigt

Vänner. Undrar vad det betydde för dig, det begreppet? Vi var blev bästa vänner när jag arbetstränade hos dig, och även när hunddagiset lades ner så fanns vi där för varandra. Jag hjälpte dig med utställningar, väntade sent på att du skulle komma hem så jag kunde åka hem i sommarens mörker på cykel, eftersom du inte ville lämna din ena hund ensam.

Vet du hur många gånger jag har fått höra ”hon utnyttjar ju dig” och jag har försvarat dig, fast jag varken behövde eller du visste. Jag ville inte bli utnyttjad men en del av mig undrade om att det hade rätt men jag slog alltid bort tanken. Inte skulle du göra så mot mig? För du har blivit illa behandlad så du vill ju inte utsätta någon annan för samma sak?

Men vänner ses, vänner finns till hands och vänner bryr sig. Du hade under vår vänskapsperiod (cirka fyra år) varit inne hos mig i mitt hem max två gånger. Visst kom du med färskfoder men du stannade bara kortare stunder och jag, visste inte längre vart vi stod. 

Sista året, sågs vi inte, jag ringde, sms:ade och försökte dyka upp hos dig ibland. Men om jag ringde, så ringde du tillbaka en vecka sedan. Vi träffades inte på ett år, jag frågade bara mer sällan för jag visste att det inte skulle bli av… och ont gjorde det när du visade allt roligt du gjorde med dina nya vänner du fick via utställningar på facebook. Jag krossades om och om igen men tillslut, kanske inte riktigt ett år än men runt förra sommaren tog jag bort dig som vän på facebook. Jag vet inte vad jag hade hoppas på men du hörde aldrig av dig. Jag har fortfarande inte hört ett ljud, ärligt talat jag kanske gjorde dig en tjänst? Jag orkade inte se på facebook att du hade tid till dina nya vänner och jag satt hemma och någonstans hoppades, så… jag var tvungen att rädda mig själv.
Jag kommer alltid se dig som min före detta bästa vän. Det du har gjort för mig under de åren vi umgicks och drog mig upp ur skiten. Det kan jag inte tacka dig nog för, du lärde mig mycket och fick mig inse att är bra på saker och hunddagiset stärkte mig enormt. Men jag kan inte heller glömma hur illa du gjorde mig på slutet av våran relation. Så jag är, om du läser det här, jag är glad att jag tog bort dig från facebook för hur mycket du än hjälpte mig upp ur skiten. Kanske var det medvetet eller omedvetet från din sida så drog du ner mig, men jag gjorde det du lärt mig. Gå ifrån dem som tar din energi. Så tack, jag klarar av att lämna något som skadar mig.

Känsliga personer kanske ska överväga att inte läsa…

En hemsk känsla slog mig alldeles nyss. Tänk om jag aldrig kommer få livslusten tillbaka. Tänk om jag fastnar i detta, tänk om jag inte klarar av det här. Jag är inte långt ifrån mina tårar just nu. Jag vill inte må såhär men hur tar jag mig ur? Vem vill må såhär? Vem vill vara sjuk? Vara deprimerad och ha ätstörningar och en önskan om att dö men samtidigt som jag kämpar på att leva. Jag vet att detta kanske är helt förvirrande men mina känslor, mitt liv och mina tankar är mer förvirrande än vanligt. Jag är kanske på väg att känna hopp men är livrädd att känna hopp också för, det är främmande på något vis. Hoppet kan bryta ner mig, jag vill bara ha en skyddsmur runt mig.

De personer jag hade innan jag blev inlagd, är borta. Inte alla men personer som var viktiga för mig, personer som jag egentligen ville ha kvar men vill välja bort för de under den sista tiden förändrades till något som jag inte kände något för. Sådana personlighets förändringar, det var väldigt grymt och det gjorde ont.

Jag vet inte, jag kan inte leva innanför murarna men klarar jag av verkligheten? Kommer jag kunna ta hand om mina djur, en vardag och framför allt, kommer jag orka leva? Ibland är jag så rädd att jag ska ta livet av mig, samtidigt ibland är det, som om det är min enda utväg. Jag blir så ledsen att skriva sådant där och framför allt att tänka så, då kommer jag definitivt inte komma härifrån. Kan jag inte bara må bra för en gång skull? Varför ska det göra så ont, varför ska tårar rinna och hur hittar jag styrkan igen. Kalla mig feg eller självisk, om det får dig att må bättre.

Men ni kommer aldrig att förstå hur det är att leva mitt liv.

"helt jävla överkörd"

 Jag vill bara skrika, gråta och slå omkring mig. Sparka omkull varenda sak i rummet tills det förstörs. För det känns som om att det enda jag kämpar för tas ifrån mig. Mina djur. Min katt Molly har fått flytta tillbaka från min bror som inte klarar av allergin. Men han ska försöka ha min hund på dagtid men frågan är om han klarar av honom? Ska jag behöva förlora mina djur för min sjukdom, tas de ifrån mig så vet jag inte vad ska göra. Just nu känns allt bara hopplöst. 
Jag känner mig mosad och sönderklöst. Ja, direkt överkörd. 

 (det är en komplicerad historia varför de inte kan bo där de är samt jag vet att det finns pansionat och sådan så bespara mig den delen tack)

Skärtorsdag eller något sådant

Idag är det mer eller mindre sex månader sen jag blev inlagd. Jag känner bara att jag förstår inte var fan jag ska återfå min livsglädje. Personalen sitter med mig hela tiden för de tror att jag kommer skada mig, och jag försöker emellanåt och känner ibland att jag ger upp..

Det är skärtorsdag idag och de flesta har påskledigt, jag känner ingenting speciellt. Liksom vad ska jag känna? Glad? Vårkänslor? Friskare? Nej, jag vet inte längre.. jag känner mig så down.

Jag vill bara må bra! Hur ska jag göra för att bli frisk? Varför kan jag inte bara kunna skrivas ut och leva mitt liv. Utan självskadan, utan dödslängtan. Vad är problemet?

Personalen försöker för mig, de är snälla och åker på permissioner tillsammans med mig. Men tänk om det inte hjälper? Då kommer tanken; Utnyttjar jag dem bara? Är det rätt? Suck, jag ska inte vara så invaliderande men att vara snäll emot sig själv är så svårt.

Usch vad dystert inlägg det blev men kan ju skryta om att jag gjorde plankan på gymmet idag och höll ut en minut. Bra!

"Att inbilla sig lycka"

För ungefär ett halvår sedan så var jag kär eller det var längre sedan… ser mitt första inlägg (22 augusti 2017) så skrev jag om kärleken och hur kär jag var. Jag tror jag var kär på riktigt faktiskt. Jag kände den där pirrande känslan, trivdes så i hans famn och längtade efter honom så mycket när vi var ifrån varandra. Men idag inser jag att när jag inte längre kände kärleken på samma sätt så inbillade jag mig. För man kan väl inbilla sig lycka? Övertyga sig själv att allt är bra?

Han sade på första dejten att ”man får göra sig till lite” och jag tänkte att det gjorde väl jag med men att han var så annorlunda ”normalt” fanns inte i min hjärna. Jag märkte det fort men valde att blunda, för alla är inte perfekta och jag var ju kär? Iallafall så övertygade jag mig själv det men det var detalj efter detalj som jag lade märke till som jag inte gillade.

Jag gillade inte att han inte använde bilbälte och han borde ta det lugnare i bilkörningen. Men han sade att man lever bara en gång och det är ju sant men han har ju två barn som behöver sin pappa också. Jag märkte mer eller mindre att han drack för mycket, och kände att jag tillslut blev vilsen. Jag började må dåligt och resten av historien slutade på sluten psykiatriska avdelningen. Han var inte det enda skälet men han gjorde inte saken bättre.

Har du inbillat dig lycka? Eller någon annan känsla?
Känslor kan verkligen vara turbulenta, denna bild beskriver så många känslor. Att färglägga sina känslor är något som funkar för mig emellanåt.

Det går inte att radera ens förflutna men dock lära sig av det

Ibland skäms jag över de senaste inläggen och vill radera dem. Jag menar inläggen med mitt ex, jag levde i en bubbla som trodde att jag var lycklig men det kraschade totalt och nu har jag vårdats på sjukhus mot min vilja, såklart är det inte hans fel men någon stöttning fanns inte där så jag gjorde slut samma dag som jag kom till sjukhuset (eller om det var dagen efter) men det spelar ingen roll. Men det var så jag kände då och det finns ingen mening med att radera mitt liv. Det är ju som det är. Vi alla har saker i bagaget men vi hanterar det olika.

Jag har gjort en del teckningar (målat) sen jag blev inlagd, någonting som är ett tidsfördriv men har funkat hyfsat hittills. Idag känner jag mig ledsen och tom, därför valde jag att visa denna bilden. Idag vet jag inte riktigt hur jag ska trösta mig själv men ångesten lägger sig väl någon gång. Det är inte lätt när man känner att man önskar bara att dagen kan vara över men ni har gett mig så fint stöd och det uppskattar jag verkligen. Hoppas att ni finner denna söndagen bättre än jag och hittar på något roligt eller har en riktigt slappar söndag. kram på er!

Hur ska jag våga leva igen?

Jag har inte varit inne på denna blogg sedan jag blev inlagd. Mina drömmar krossades, människor svek och jag orkade inte leva.

I fyra månader, på ett ungefär har jag varit inne på en psykiatriskavdelning mot min vilja. Under dessa månader har jag gjort tre allvarliga självmordsförsök här inne och hade inte personalen räddat mig så hade jag inte skrivit här idag. På frågan om jag vill leva idag så finns det inget svar.

Jag älskar mina djur mer än något annat men jag ser inte vägen dit, till att leva tillsammans. Hur ska jag våga leva igen?

Jag har förlorat två av de viktigaste personer som fanns i mitt liv. Mitt ex som jag träffade i somras visade sig vara ett kräk och utan jag visste ordet av det så mådde jag bara sämre av vår relation.

Till slut kom ätstörningen ikapp och de satte i sond då jag svälte mig. Ibland mår jag lite bättre men sen kommer kvällen och ångesten och jag gråter eller slutar att bry mig. Ibland äter jag frivilligt och ibland är det som att jag slåss för mitt liv för att inte få sonden/näringen. Det är tufft men för varje sond, eller för varje tugga av fast mat tar jag för mina djurs skull. Hur mycket det än smärtar, tårar som rinner och en skakande kropp så försöker jag.

"Jag var så stark att det bröt ner mig"

Det var månader sen jag kände mig vacker, månader sedan jag kände att jag duger som jag är.
Månader sedan jag vågade äta regelbundet och känna att det är rätt att äta eller att jag är värd näring som vem som helst.


Det är också månader sen som jag var så stark att det bröt ner mig.


Det är månader sedan jag hamnade på sjukhus och tappade hoppet till livet, vilket i sig får mig känna mig som en urusel djurägare.


Att börja om. Inte helt men mycket.
Lägenheten och mina älskade djur finns kvar.
Jag har fina vänner på utsidan av sjukhuset.
Jag har min familj och det finns så mycket att vara tacksam för.


Men allt som hände i somras, fick mig att bli rädd. Kanske inte i människor i sig men de som gjorde mig så illa, de som jag verkligen litade på, gör saken mycket svårare att våga känna tillit till andra människor.


Hur många gånger vågar man? Hur mycket orkar man? Vad klarar man av att stå ut med? Vem vill bli så jävla sårad?


Jag kommer tillbaka, ge mig tid. Låt mig uttrycka min dödslängtan de dagar jag har dem och de stunder jag planerar en framtid.

På något sätt väljer jag att försöka för mina djurs skull. Så om vissa dagar bara mat via sond, ligga i sängen och gråta. Jag har mycket att vara ledsen för. Låt mig få sörja  i min takt, läkas i min egen takt. Kravlöst men ändå ett steg närmare livet.

Döm oss inte…

Döm oss inte innan vi har hunnit öppna truten.
Många som lever med någon form av självskada kommer nog känna igen sig en del, andra kanske inte. När man går i t-shirt eller shorts och har ärrade kroppsdelar är det lätt att bli dömd innan man hinner tala. Och det är så fel.

Jag har haft självskadebeteende i halva mitt liv. När jag var elva år var det första gången jag rispade mig på armen med flit. Vet inte hur jag fick iden att skära/rispa mig men vet mycket väl om orsaken. Med åren blev det värre och har ärr på både armar och ben idag. Mitt självskadebeteende gömde jag så gott jag kunde men tillslut höll det inte. 

När man är ärrad på utsidan så är det en människa som är eller har varit ärrad inuti också. Så gör det inte värre genom att döma personen innan personen har hunnit visa vem han/hon egentligen är.

Faktum att det är många som skäms, över att de skär sig och det finns många olika saker. En del skär sig för att straffa sig själv, eller genom att de känner att det renar dem eller för att ångesten blir för stor. Men det finns så många orsaker, jag har sett mycket men inte allt.

En del människor blir rädda när de ser en ärrad person på det sättet… och jag kan förstå dem. Det kan bero på att de inte förstår, eller inte vet hur man ska hjälpa. Ja, det finns vårdpersonal som blir rädda och inte kan man egentligen döma deras rädsla eller något.

När någon säger till en, ta på dig jackan eller du vill bara ha uppmärksamhet va? Att be någon ta på jackan/tröja eller långbyxor/leggings för att dölja ärren är otroligt kränkande. Det är starkt att våga visa sina ärr, för det är en del av en själv. När man ber en att dölja ärren kan man uppleva att att du inte accepterar personen för den är. Och att säga att den bara söker uppmärksamhet, det kan vara så, men i de flesta fall är det inte så. Ni anar inte hur fel ni kan ha.

Sen vill jag påpeka att alla är inte dömande, absolut inte. Det finns personer (av egen erfarenhet) som har varit helt fantastiska emot mig och gett mig ett enormt stöd. Tack för er.