Etikett: Ätstörningar/Kost

Blandning mellan hopp och förvivlan

Publicerat den av Miss Philipsen8 kommentarer
Kommer jag någonsin bli frisk? Kommer jag bli fri från mina inre demoner?
Ibland känns det så hopplöst, att jag aldrig få komma hem till min älskade hund
och katt. Det är tungt, ingen verkar förstå att varenda jävla tugga av maten
kväver mig. Hur jag hatar att alltid vara övervakad 24/7. Inte duscha ifred, inte gå på
 toa ifred, inte sova ifred, inte blogga ifred. Ingenting ifred. Alltid övervakad. Hur orkar jag?
Imorgon kommer mamma och Puzzel igen.
På måndag ska jag gymma och träffa min terapeut.
På tisdag ska jag och min kontaktperson A åka hem till min lägenhet.
//Det händer positiva saker men det är även skrämmande.

Puzzel, mamma och min moster var här idag och tack och lov får jag gå
ut en timme själv med dem. Jag älskar mina djur så det gör ont, men hur ska jag
bli frisk och våga leva igen?

Min underbara vän

Publicerat den av Miss Philipsen5 kommentarer

Min vän U var i lördags och hon hade med sig presenter till mig, det var sött av henne. Fick ett hjärta och en kyckling. Ibland känns det skönt att veta någon tänker på en fast man är så långt bort. Jag blev så glad. Hon var här i hela tre timmar, så ja. Jag var helt slut. Plus att Puzzel var ju här på förmiddagen. Fullt upp med andra ord.

Nu har jag en tvätt i maskinen och ska sedan prata med min samtalskontakt. Det känns väl okej, jag får en promenad efter det men närmast på schemat står dessvärre lunch. Att jag ens ska behöva skriva så, önskade att jag tyckte om man som jag en gång gjorde. Nu är den min fiende.

Om bloggen verkar lite krånglig eller nått så är den lite under renovering. Tack för tålamodet och påpeka gärna om något ser konstigt ut, så jag vet. Tack på förhand!

Min älskade vän

Publicerat den av Miss Philipsen4 kommentarer

Idag var Puzzel här och hälsade på. Jag saknar honom och önskade så att jag kunde komma hem och att det inte var fara för mitt eget liv. Det gör så ont att han åker ifrån mig – SAKNAD –

Jag vill bara hem till honom och Molly, men jag måste äta, jag måste vilja leva fullt ut och gudars… jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill bara vara med mina djur och vilja leva igen. Hur ska det gå till? Jag känner mig som världens sämsta ägare just nu. Hur kan livslusten bara försvinna sådär?

 Det finns så mycket kärlek oss emellan och jag vill bara ha honom här.

"En vecka sond fri"

Publicerat den av Miss Philipsen4 kommentarer
Idag firar jag en vecka utan sond! Heja! Jag hoppas att det håller i sig nu, men att äta ”normalt” är otroligt slitsamt för mig. Frukosten äter jag flitigt men ju mer dagen går så jobbigare blir det. I min ”ätstörda” värld handlar mycket om att förbränna det jag får i mig, så det är ju inte direkt konstigt tycker jag.
Igår var jag hemma med personal på permission. Nu är alla julsaker nere i källaren och nästan alla ”året runt” prydnad kom upp. Det är så snällt att min kp A på avdelningen vill och gör detta för min skull, det ligger ju ändå nästan åtta mil ifrån sjukhuset och mitt hem men jag försöker få livslust men jag kan ju inte tvinga fram den. Någonstans kanske jag hittar den men jag vet inte riktigt hur. Jag har fortfarande extravak och har destruktiva tankar.

Men ni, jag har shoppat från wish! Katt tröjan var väl söt? 
Och mina pingvin strumpor är så ursöta så de kan bli 😉

Enhörningar och bolltäcken

Publicerat den av Miss Philipsen5 kommentarer
Bilden är färglagd av mig Suzanne Philipsen ur målarboken ”Mythomorphia” av Kerby Rosanes
Idag vaknade jag upp till en värmande kommentar på mitt förra inlägg, tack till dig Elin. Dessvärre har förmiddagen varit lite kämpig, efter frukosten kom ångesten ett tag men jag sov igenom den. Har ni hört talas om ”bolltäcke”? Det är ett täcke med bollar i och finns i olika tyngder, jag själv har tio kilo här på sjukhuset. Hemma har jag kedjetäcke men det får vi inte ha på avdelningen, vilket i och för sig förståeligt. Men jag saknar kedjetäcket ibland men ibland får man ta det näst bästa alternativet.
Nu när jag har varit inlagd ett tag så har jag börjat måla i olika målarböcker och jag är lite stolt själv faktiskt. Denna enhörningen tog mig två dagar att måla och jag tycker den är otroligt vacker. Vad tycker du? Idag händer det inte så mycket mer än att försöka klara av dagen så bäst som det går.

Som en jävla käftsmäll!

Publicerat den av Miss Philipsen3 kommentarer

Usch, jag blir så trött och ledsen. Jag kämpar verkligen med maten, att inte
räkna kalorier, fett och sockerinnehåll. Så ser jag den här artikel på afton-
bladet. Min ätstörningshjärna slog på direkt och klickade och jag fick bara
ångest.

Överallt kan man läsa om, hur du går ner i vikt och helst fort. Hur du ska gå
på dieter och ingen är den andra lik. Du ska går ner i vikt. Du ska vara 
smal. Du ska vara perfekt!

Alla jävla (ursäkta) bantningsprogram på tv:n, det talas om det på radion och
du läser om det i skvaller tidningar. Man måste vara stark för att inte bli
påverkad. Men.. hur lätt är det när i busskuren är annonserna på personer
retuscherade till perfekta.

Hur ska jag kunna bli frisk? Hur ska andra hindras från att bli sjuka i 
ätstörningsproblematik? Varför finns det inga artiklar om hur man 
äter hälsosamt och behåller sin vikt eller kanske till och med gå upp i vikt?

Allt jag vill är ju att må bra.

Publicerat den av Miss PhilipsenLämna en kommentar

Det var en tidsfråga innan min terapeut kom på det. Jag har inget smör på mackan. Varje vecka för jag matdagbok och där har jag aldrig nämnt det men idag…

Jag röntgade min mage för tre veckor sedan. Svaret kom. Jag har förlite bukfett och det är förmodligen det som irriterar tunntarmen. Ja på den vägen kom vi in på just fett. Jag är livrädd för fett och kolhydrater. Så jag har bara ett val just nu, att ha ont i magen.

Jag är så ledsen. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte må såhär dåligt men emellanåt ger jag bara upp. Det var ett halvår sen jag opererade bort gallan pågrund av ätstörningens konsekvenser. Och nu. Jag vet vad jag ska göra men hur finner jag mod?

Anorektiska tendenser och bulimisk beteende

Publicerat den av Miss PhilipsenLämna en kommentar

För ett år sen åt jag nästan ingenting. Jag stod mig på cola zero och kanske någon frukt per dag. Jag gick tvångsmässigt en och en halv mil om dagen men helst två mil. För ett år sen insåg jag att jag inte mådde bra, att jag har ätstörningar men det dröjde ytterligare ett halvår innan jag bröt ihop och berättade som det var för min terapeut.

Jag vill bli frisk. Min största motivation är mina djur och dem vill jag ta hand om men ätstörningar är inte så lätt… nej, vissa dagar ger jag upp, jag tycker jag är fet och äcklig. Jag tröstäter och sen spyr och usch, jag skäms men vad hjälper det mig att förneka sanningen? Jag skriker inte ut det, om mina ärr inte hade varit på armar och ben så hade ingen sett mig som sjuk. Sedan finns det dagar som jag äter enligt schemat även om jag övertränar alldeles för mycket så orkar jag fem måltid varav två näringsdrycker. På åtta månader har jag kommit långt men jag vet, jag är långt ifrån friheten men hoppas finna den.