Permission & Framsteg (:

Idag var jag på permission med en av personalen på avdelningen, M. Jag klippte mitt hår på Commerce i Skövde, det blev ungefär sex centimeter kortare, det behövdes verkligen. Skönt att få håret fixat och nu ska jag bara färga det också, det få väl antagligen bli nästa permission om en vecka. Skönt nu till sommaren!
Det hör inte till vanligheten att äta ”go-fika” i min vardag. Men denna (pekankolapaj) var otroligt gott. Visst blir det tuffare med andra måltider men jag måste försöka äta och våga sluta räkna kalorier och fett.

Dikt – Andas

Se, du ser inte.
Känn, du känner inte.
Smaka, du smakar inte längre.
Andas, du måste andas.
Lyssna, du lyssnar inte längre.
Se, du kommer se när det är försent.
Känn, du kommer inte att känna.
Smaka, så du inte glömmer smaken.
Andas, tänk på andningen.
Lyssna, du hörde vad dom sade.
Se, det går se sig om.
Känn, du kan känna igen.
Smaka, du kommer minnas smaken.
Andas, det kommer bli lättare.
Lyssna, det kan ändra sig.
Se, saker förändras.
Känn, det går att känna positivt.
Smaka, du kommer gilla det igen.
Andas, det kommer naturligt.
Lyssna, det finns råd att få.
Se, du är inte ensam.
Känn, du kommer njuta igen.
Smaka, det kommer kännas naturligt.
Andas, du tänker inte på det längre.
Lyssna, ta emot hjälp.
Se, det finns olika perspektiv.
Känn, det får kännas bra.
Smaka, du får smaka mera.
Andas, det är naturligt.
Lyssna när någon ger dig hopp.
Det är inte över,
Det är inte slut fören det är ok.

Jag blir så besviken på samhället

Som ni har märkt är jag väldigt öppen men min psykiska ohälsa och jag har fått ett enormt stöd av er, och ni ska veta att det stärker och till och med hjälper. Era svar visar att ni verkligen läser inläggen, vilket jag är glad för, för jag vill att människor ska förstå mig men även andra..

Så, jag är så besviken på samhället, när jag får kommentarer som ”jag känner likadant” eller ”jag vet vad du gör igenom” blir jag så ledsen. Inte på er personligen utan på samhället. Det finns många som finns där ute som behöver hjälp av vårt samhälle och myndigheter.

All reklam på tv:n gör mig tokig, antingen är det bantning, uppmuntring till online kasino och reklam på smala modeller från olika modellserier. Tvi, vad jag är trött på denna skiten av denna samhälle.

När jag var överviktig, så åt jag jag medicin mot mina röst-synhallucinationer och det fick mig att överleva och komma ut från psykiatrin. Men människor (familjehemmet bland annat och andra i min närhet) tjatade om att jag måste gå ner i vikt men jag kunde inte, medicinen gjorde att jag gick upp till vad jag vet är max 116 kilon. Jag var inte stolt över mitt utseende och skämdes inte mindre för att jag ”var för tjock och måste gå ner i vikt”. Tillslut slutade jag ta medicinen (är hallucination fri nu) och skaffade hund. I början gick jag ner i vikt sakta och kommentarerna började komma att jag är duktig, du har blivit smalare och tänka när du kan handla på de vanliga storlekarna? 

Jag fick mer positiva kommentarer, laxerade, åt och spydde och tillslut åt jag ingenting och åt bantningspiller. Men jag var duktig, jag var fin, jag fick inget ont öga när jag tog en extra kaka. Min omgivning frågade ofta om vikten då jag på sätt och vis nöjd när jag berättade de mindre siffrorna på vågen. Jag var stolt på utsidan men inuti var jag totalt jävla slut. Både fysiskt som psykiskt. Jag laxerade sönder min galla och psykisk ville jag inte leva mera men jag vågade inte gå upp i vikt? De sade ju att jag är duktig nu? Ska jag göra dem besvikna och gå upp i vikt då? Ja, här står jag med ätstörningar. Och idag vill människor att jag ska äta för att gå upp i vikt (mest behålla den då jag räknas som normalviktig). Jag gick bokstavligen ner halva min vikt, men vad det värt det? Nej.

Samhället är så svårt att leva i, svårt att bli accepterad i, svårt att bli respekterad för åsikter och så utseende fixerande de alla är, fuck off!

Känsliga personer kanske ska överväga att inte läsa…

En hemsk känsla slog mig alldeles nyss. Tänk om jag aldrig kommer få livslusten tillbaka. Tänk om jag fastnar i detta, tänk om jag inte klarar av det här. Jag är inte långt ifrån mina tårar just nu. Jag vill inte må såhär men hur tar jag mig ur? Vem vill må såhär? Vem vill vara sjuk? Vara deprimerad och ha ätstörningar och en önskan om att dö men samtidigt som jag kämpar på att leva. Jag vet att detta kanske är helt förvirrande men mina känslor, mitt liv och mina tankar är mer förvirrande än vanligt. Jag är kanske på väg att känna hopp men är livrädd att känna hopp också för, det är främmande på något vis. Hoppet kan bryta ner mig, jag vill bara ha en skyddsmur runt mig.

De personer jag hade innan jag blev inlagd, är borta. Inte alla men personer som var viktiga för mig, personer som jag egentligen ville ha kvar men vill välja bort för de under den sista tiden förändrades till något som jag inte kände något för. Sådana personlighets förändringar, det var väldigt grymt och det gjorde ont.

Jag vet inte, jag kan inte leva innanför murarna men klarar jag av verkligheten? Kommer jag kunna ta hand om mina djur, en vardag och framför allt, kommer jag orka leva? Ibland är jag så rädd att jag ska ta livet av mig, samtidigt ibland är det, som om det är min enda utväg. Jag blir så ledsen att skriva sådant där och framför allt att tänka så, då kommer jag definitivt inte komma härifrån. Kan jag inte bara må bra för en gång skull? Varför ska det göra så ont, varför ska tårar rinna och hur hittar jag styrkan igen. Kalla mig feg eller självisk, om det får dig att må bättre.

Men ni kommer aldrig att förstå hur det är att leva mitt liv.

"Bara bli frisk"

Jag känner en form av uppgivelse, tomhet och ändå kärlek. Kärlek till Puzzel som var här idag, även om man kliver i lera, vatten och allt blir geggigt så är det värt att vara i skogen med honom och se han springa. Han var otroligt pigg idag, det gick inte känna något annat än glädje när han sprang som en tok! Frustrationen över att jag inte kan se min framtid, tårarna när jag sviker djuren och all hopplöshet. Hur ska jag kunna må bra igen?


Jag önskade att jag kunde bli utskriven, vara frisk från ätstörningen och bara vilja leva igen. Ja, som en självklarhet. Känna att morgondagen är ett nytt äventyr och inte ett nytt helvete. Det är svårt att inte klandra mig själv, hur kan jag vara en bra djurägare när en stor del av mig vill dö? Jag sviker ju dem alla som bryr sig och mina djur förstår inte men det för dem jag kämpar. Jag älskar mina djur. Varför kan jag inte bara älska livet med?








"helt jävla överkörd"

 Jag vill bara skrika, gråta och slå omkring mig. Sparka omkull varenda sak i rummet tills det förstörs. För det känns som om att det enda jag kämpar för tas ifrån mig. Mina djur. Min katt Molly har fått flytta tillbaka från min bror som inte klarar av allergin. Men han ska försöka ha min hund på dagtid men frågan är om han klarar av honom? Ska jag behöva förlora mina djur för min sjukdom, tas de ifrån mig så vet jag inte vad ska göra. Just nu känns allt bara hopplöst. 
Jag känner mig mosad och sönderklöst. Ja, direkt överkörd. 

 (det är en komplicerad historia varför de inte kan bo där de är samt jag vet att det finns pansionat och sådan så bespara mig den delen tack)

Vad ska jag egentligen skriva om?

Ibland tänker jag, ska jag verkligen skriva? Ska jag dela med mig om min psykiska ohälsa? Jag kanske blir tjatig och du som läsare kanske tröttnat? Men nej, det är min blogg och den handlar om mitt liv och just nu är jag på sjukhus och jag bloggar om mitt liv. Klart jag utesluter vissa delar (precis som du) men att skriva har alltid hjälpt mig i många tider och jag tänker fortsätta skriva och ni får själv välja, om ni vill stötta mig eller inte. Men ett stort tack till er som redan stöttar mig. Det är inte bara ord för mig, jag finner hopp och tröst i dem också. Så återigen tack!


Puzzel och mamma var här igår på påskafton och kommer imorgon på måndag. Jag saknar honom, jag saknar min älskade katt Molly. Det känns lite tufft att vet att jag vara inne här i halvår, jag blir vemodig och känner mig down. Vad spelar saker och ting för roll om jag inte kommer härifrån snart?

Långfredag och Puzzelbesök :)

Det har varit tufft några dagar och tack för ert stöd men idag har det varit bättre. Solen sken, mamma var här med Puzzel och vi gick en långpromenad. Lite kall vind men solen sken så det kändes mest friskt om jag får säga det. Använt mina vidbehovs mediciner så jag klarade mig bättre av det också samt maten har funkat helt okej idag. Så det känns lite ljusare.

Jag har tagit lite bilder ur olika perspektiv idag, tröjan är köpt utomlands på bonprix och är super skön! Det är två tröjor i en vilket passar mig perfekt! Tycker ni den är fin? Jag har fotat i lite udda perspektiv men när man är på sjukhus och själv är det svårt att få till det (det är ju även fotoförbud men bilder på en själv är okej) För övrigt tycker jag att det är lite roligt att köra mitt eget race emellanåt, jag är den jag är.

Så nu lider denna dagen mot sitt slut och om ungefär en halvtimme så är det sista måltiden idag. Känns skönt då det bara är mat, mat, mat och återigen mat. Men jag får vara glad att jag får gå på promenader och till gymmet och apropå det, vilken träningsvärk jag har sen igår. Mina ben (vi körde endast ben) + plankan. Så det känns i alla bendelar (eller vad man säger) och även rumpan lite, haha! Men träningsvärk är den bästa värken 🙂

Idag är det ju långfredagen, jag är inte kristen av mig och firar inte direkt påsk i år. Det är jobbigt med maten men jag ätit lite godis iallafall men det skriker jag inte ut direkt men varför ska jag inte ha rätt till att äta godis som alla andra?

Hoppas att ni får en fin påsk!

Helt slut i huvudet men ändå nöjd

Idag har jag varit hemma på permission med min kontaktperson A.
Hon dammsög och jag moppade golvet sam skakade mattor.
Jag träffade även min vän Anna en kort stund, mina kläder hade
kommit till min gamla adress. En av tröjorna ser ni här nedanför.

Man blir trött av att vara hemma, lät lite ironiskt, men just nu är jag ju mest på sjukhuset.
Hur det går med maten är så svårt att säga,
 jag känner att jag går ner i vikt men jag äter tillräckligt men jag har svårt att
 inte fuska med maten, det är väl typiskt för min sjukdom i sig.