När snön faller hela dagen

Idag när jag vaknade så hade snöat en hel del och det har mer eller mindre snöat hela dagen här. Jag är mer tacksam för att det är snö än regn i alla fall även om jag kunde önska att det kunde få bli vår nu. Det blev mycket pulsa i snön idag men det är skönt att det blir lite ljusare ute av snön. Upplever att de senaste dagarna varit väldigt mörka och när soltimmarna är få så är det skönt med lite vitt ute.

Passade på att fota lite också men det började mörkna så det blev inte så mycket men det är fascinerande att se hur mycket snö det kan bli på en liten kvist. Snö är trots allt väldigt fint och mysigt. Såg barn göra snögubbar ute och åkte pulka, det såg ganska mysigt ut också.

Finns det egentligen ”rätt tillfälle?”

Finns det verkligen någon gång som det är rätt tillfälle? Jag menar hur ofta tänker man inte att det gör jag sen, det passar inte nu eller vänta jag gör det när det där andra händer så passar det bättre. Ja, jag är expert på att skjuta upp saker som så många andra och även väntar jag på rätt tillfälle men oftast är de olika tillfällena bara en orsak till att skjuta upp det.

Ta de klassiska exemplet med ”att jag börjar på måndag med …” vad det nu kan vara. Egentligen kom jag lite på sidospår nu om vad jag egentligen tänkte skriva om när jag menar med rätt tillfälle. Men i alla fall så tror jag vi ofta kommer med undanflykter men att andra kanske faktiskt fungerar bättre med en sådan planering.

Med rätt tillfälle så tänkte jag i alla fall på att både min dietist och terapeut har semester på samma vecka, dvs denna vecka i nuvarande stund. Det faller sig olyckligt när man tänker på hur vi på olika sätt jobbar med min matsituation/minskade träning. Förra veckan kom en hel del argument om att jag ska dra ner på min träning då mina provsvar visar dåliga värden sen ett tag tillbaka (på grund av ätstörningen) och nu har jag verkligen haft behov av dem både. Så på så sätt känns det verkligen inte rätt tillfälle att ställa om i mitt liv och sedan lämna mig ensam.

Såklart är det olyckligt men det är så svårt att vara ensam i detta och så orättvist, att lida av en ätstörning gör en så himla ensam och man isolerar sig otroligt mycket. Men en del av mig förstår såklart att de också behöver ha en semester och ärligt talat behöver jag det med men jag kan inte åka ifrån mig själv.

Känslan av övergivenhet är överväldigande och min spontana tanke, kunde de inte väntat en vecka till? Men samtidigt så är det inget man kan vänta på, för min kropp bryr sig inte om rätt tillfälle, det datumet har passerat för månader sedan. Så det finns inget rätt tillfälle när det kommer till att börja äta bättre och samtidigt kunna få stöttning i det. Det är olyckligt men jag är glad i alla fall att min CM E, har varit på plats denna vecka så jag har fått extra stöttning av henne.

För övrigt så har dietisten skickat en remiss till ätstörningsenheten som jag ska till nu i vår. Även om det såklart känns skrämmande så finns det en gnutta hopp i allt detta elände, men det är såklart dubbelt ifrån mig. Men vi får hoppas att de kan hjälpa mig för att lida i den här ätstörningen orkar jag inte heller. Hur mår ni idag?

Isar och mögliga clementiner

Idag var jag ute på en långpromenad med Puzzel, visst är han så fin? Och idag sken solen så härligt här, det var verkligen längesedan den tittade fram.

Isen låg kvar lite men långt ute på Vänern var den borta. Jag har väldigt respekt för is och skulle aldrig gå ut ensam, och i ärlighetens namn skulle jag kanske inte ens gå ut med någon. Kanske om det var femton minusgrader i två månader, kanske är det åldern som gör att respekten eller rädslan för att gå ut på isen kryper i mig. En av mina största fasor är att hamna under isen, att kunna se himlen men att inte kunna komma upp. Usch! Brukar du vara på isen?

Jag åkte i och för sig mycket skridskor som liten och var timmar då på isen med en vän. Det var riktigt kul men mindre roligt när jag blev elva år och ramlade och fick en spricka i handleden. Nåväl nog om isar och elände.

Till något annat som stört mig mycket på sista tiden, eller snarare senaste dagarna är att frukten (clementinerna) i både Coop och Ica varit mögliga i affären. På bilden nedanför ser ni en bild från Ica, och då var Coop ännu värre. Jag tycker det är så synd då jag verkligen älskar clementiner men för möglig frukt köper jag inte (vem gör det?) Det är synd men tyvärr så verkar den ena Coop i min stad vara generellt dåliga på att sköta frukter så jag brukar inte handla där när det kommer till frukt. Upplever ni mycket besvär när ni handlar frukt eller övriga matvaror?

… att förtjäna att äta

I många år har jag lidit av en ätstörning, som de flesta som följer bloggen vet. Min minst laddade måltid är kvällsfikat, det känns som att dagen kommit i mål och att jag äntligen kan förtjäna att äta någonting.

Egentligen är det konstigt att man kan känna att man inte förtjänar att äta, om man inte har på olika sätt gjort sig förtjänt av det. För egentligen så behöver vi äta för att orka men för mig blir det tvärtom. Men det är ätstörningen som på olika sätt formulerar sig, som jag måste kämpa emot. Men det är svårt, komplicerat och otroligt känsloladdat emellanåt.

Toast med ost/skinka/tomat/pepparrot

Ikväll blir det fryst näringsdryck, clementin samt toast med skinka/ost/tomat/pepparrot. Vad gillar du att äta på kvällen?

God Fortsättning

Det var evigheter sen jag formade rader här och ärligt talat så har jag inte varit så aktiv på sociala medier som förr. Viss mitt TikTok-konto har skapats och varit igång men det har mest varit tidsfördriv. På ett sätt saknar jag bloggandet för det förde mig någonstans, det gjorde mig kreativ, gjorde att jag kunde formulera mig samt att jag blev sedd av mina läsare. Det stärkte mig och att dela med sig av saker kan ibland vara hjälpsamt.

Nu har vi också glidit in i 2022 och ytterligare ett år framför oss, vilket för mig känns väldigt vemodigt. Tanken på hur tuff 2021 var för mig så vet en del av mig att 2022 kommer förmodligen att bli tuffare. Nu undrar du antagligen varför och självklart finns det ett därför men jag är inte riktigt redo för att berätta om de kommande behandlingar samt förändringar jag måste göra för att må bättre.

Men jag har saker att vara tacksam för… fast det är så lätt att glömma bort när allt känns tungt. Lustigt nog så kommer man oftast ihåg det dåliga istället för det bra och jag undrar varför egentligen. För vi borde minnas det positiva mera för det är lättare men kanske är det depressiva i en själv som tar övertag? Hur tänker du om detta? Om du vill får du gärna dela med dig i kommentarerna.

Kaos i behandlingarna är milt uttryckt

Oftast är det skönt eller snarare en befrielse att vara vuxen och kunna ta sina egna beslut. Jag upplever att oftast självständigheten är enklare, jag får göra allt jag vill inom en rimlig gräns. Så vill jag äta godis alla dagar i veckan, skaffa flera husdjur eller bara vara hemma i lägenheten utan att någon hör av mig på ett tag är också ett vuxet val.

Men det finns nackdelar med att vara vuxen, ansvar som med sin ekonomi, se till att djuren får det dom behöver och olika prioriteringar vad man nu har för liv. För det mesta flyter det på för mig för jag har inga ekonomiproblem, djuren har det bra och jag har ju framförallt en egen lägenhet som jag tycker otroligt mycket om.

Men ett av de svåra problemen för mig handlar om min hälsa, speciellt psykisk ohälsa. Ni som läst min blogg vet att jag har olika psykiatriska diagnoser som bland annat PTSD, borderline, ätstörningar, samt högfungerande autism är de som hänger med mig – fram och tillbaka – fast en del ifrågasätter diagnoserna, men en läkare har satt dem och jag gjorde om vissa tester men uppfyllde ändå kriterier för dem.

En del av mig trodde nog inte att denna nuvarande pandemi skulle slå så hårt mot mig. Jag var ju väldigt isolerad innan, träffade inte många vänner och terapisamtal går ju att ta på videolänk/alt. telefonsamtal. Men jag som så många andra blir lidande på olika sätt och jag känner att det blir så frustrerande för mig numera.

Jag är typen som använder munskydd i mataffären/apoteket/kollektivtrafik samt sjukhuset. Jag gör det för att jag tycker det inger lite respekt, även om jag inte är livrädd för smittan och vidtar jag de nödvändiga åtgärder jag kan. Jag träffar inte många (gjorde jag inte innan heller men det är skillnad på frivillighet eller en restriktion), så det där på en. Jag åker inte längre till Falköping på terapi varje måndag, utan det tas på telefon och långsamt inser jag att det kanske inte är den bästa behandlingen jag kan få just nu men den får duga, men ibland önskade jag nog att jag hade haft en bil, för de där åtta milen som är dit för att åtminstone få träffa honom på plats. Med facit i hand så svarade jag bättre på behandling på plats.

Dock fick jag en ny psykolog i februari, här i min hemstad men hon har varit sjuk och vabbat cirka hälften av gångerna, en gång 4 gånger på raken och det ger inte mig kontinuerlighet, så jag känner att jag inte kan lära känna henne. Hon verkar bra men oavsett hur bra hon är så kan hon inte hjälpa mig när hon inte är på plats.

Min terapeut tycker att vi kan pausa psykologen, kanske till hösten men en del av mig skriker att ”jag behöver hjälp nu”. Men samtidigt kan jag inte ha det såhär, jag mår inte bra med så mycket frånvaro, antingen att hon är sjuk eller vabbar. Jag vet att vi har en pandemi, vi har saker att rätta oss efter men dessvärre verkar inte min ätstörning eller självhatet mot mig själv bry sig ett skit om det. Det är så otroligt påfrestande, jag har så många beslut att ta och som jag skrev i förra inlägget ”När magkänslan talar” så låter jag magkänslan tala men oavsett blir jag ledsen, jag blir besviken och arg på mig själv.

Varför kan jag inte bara rätta mig i ledet? Varför kan jag inte bara må bra nu? Varför kan jag inte sluta vara så fixerad av siffror och mitt egna utseende? Varför kan jag inte bara äta som alla andra? Varför kan jag inte bara älska mig själv? Men jag vet att dessa tankar inte hjälper mig till något bättre. Men ändå cirkulerar de runt om och om igen.

Så att byta psykolog är inte fullt så enkelt, jag gick därifrån idag upprörd men ville inte visa det. Hon ska tydligen vara den bästa (enligt andra som fixat fram henne) så då ska jag uppenbarligen ha kvar henne men jag orkar inte nu, så jag avslutade det mer eller mindre. Kanske man kan ta upp det sen till hösten, jag vet inte men en sak vet jag att jag känner att jag glider längre ifrån att få hjälp och det gör ont.

När magkänslan talar

Bloggen har verkligen ekat tomt här i år men mitt liv har däremot inte varit händelselös, tvärtom har det varit otroligt mycket som hänt. Jag återkommer ofta till frågan hur mycket ska man berätta om eller är det någon som bryr sig? Att någon bryr sig vet jag att det finns så svaret blir ganska självklar där, men till frågan där hur mycket man ska berätta är betydlig svårare. Kanske är det ens magkänsla som får avgöra saker och ting ibland?

Ja, min magkänsla får avgöra mycket och det är sällan magkänslan har fel. Men just nu är jag iallafall kluven eftersom jag vet att en del personer kanske läser det här och får en mindre chock, så i nuläget håller jag det för mig själv tills jag har haft åtminstone ett av de planerade möte som ska bokas in. Där håller magkänslan med så då får det bli så. Litar du på magkänslan?

Nedanför bjuder jag lite på bilder från våren som passerat hittills. (Januari till maj)

Nu är snart (äntligen) 2020 över!

Året 2020 har varit ett känslosamt år på många sätt, kanske att coronan varit i det stora i medier, hur valet i USA påverkar nuvarande president, hur jag aktivt har tagit avstånd från sociala medier till att jag har funnit ett år mer i hopp men ändå en form av ängslan. Hur skulle du summera ditt år? Mer plus än minus? Berätta!

Vad innebar lycka för dig 2020?
Att få vakna varje dag hemma med min djur, har inneburit lycka för mig, deras kärlek får mig mållös och de får mig att orka lite till när jag känner att jag tappar greppet. Sen är det en stor lättnad att jag kunde operera bort överskottshud i tidig höstas samt alla promenader i skogen samt kantarellmackorna av skogens guld.

Vilka är de mest tokiga bilderna 2020?
Bilder som är tagna till min bror och hans fru om de vill ha dessa blommor men nästan så att katten medräknades, haha. Eller som när Puzzel lägger sin leksak i matskålen, kanske ett önskemål på vad som ska serveras? Ja, när vattenskålen inte duger och tar mattes vattenglas istället, då fröken är nöjdare än nöjd.

Sedan kanske vi ska följa Mollys vikttips att ställa sig på halva vågen eller Puzzels ide att enbart vara halva på bilden, kan tyckas smart eller inte. Oavsett vad så är både Molly och Puzzel verkligen mina allt.

Vad hände med kreativiteten 2020?
Dockskåpsrenoveringar, smycken, sy kudde av en gammal jacka eller varför inte färga barbiedockans hår? Håret färgades med enbart en överdrags penna lila/grön/rosa.

Eller så kan man göra ett tråkigt vitt fat till mer utsmyckat med snäckor eller annat sådant man har hemma. Jag fick en gammal tapet av min mamma och klädde dockskåpets utsida med denna.

Vad åt du bland annat 2020?
Grönsaker, älskar bland annat selleri och broccoli samt morötter, dock är inte allt överlycklig på maten ibland men måste ju äta som alla ni andra. Men klart att kaffe ska synas på denna kategori!

Några beskrivande bilder av dina dagar av 2020?
Coronan tror jag hamnas i alla våra listor, i somras bodde vi vid sjön de tre varmaste veckorna samt promenaderna som jag tar med Puzzel men även ensam. En vardag när Molly testar tyngden på taket bland annat. Hon tycker nog mest att hon hjälper till, det råder olika meningar om detta dock.

Bussresorna till Falköping har fortlöpt men dock i December valde jag att ha videosamtal/telefonsamtal då jag anser att på grund av pandemin präglas för mycket. Det är tråkigt, jag älskar ju att åka buss i normala fall. Puzzel och jag har varit och hämtat ut många paket detta år, min egna lilla Postnord, haha!