Att förstöra tilliten inom psykiatrin

Tillit.
Det har varit svårt i år, svårt att leva, svårt att orka men ännu svårare blir det med tilliten. När tillit till människor försvinner av olika andra, det är då jag kommer ihåg varför jag stängde ut alla och höll mig för mig själv.


Samtidigt så strular tankarna runt, vad är det för liv att aldrig våga lita på människor och vara ensam och isolerad utan mänsklig kontakt? Jag klarar mig bra med mina djur och är inte den som är överdrivet social när jag är hemma, faktiskt kan ett telefonsamtal räcka för att täcka min dag med socialt.

Men jag mår bra av, som många andra att träffa människor också även om det inte behövs varje dag men jag vill så gärna ha vänner i min närhet men livet sviker. Tilliten sviker. Jag vågar snart inte längre, jag är krossad men ska jag behöva bli helt förstörd för att jag blir lurad, utnyttjad samt illa behandlad?


Jag kommer inte att alltid ligga inne men när de professionella beter sig illa. Personal som skrattar åt en, säger saker som får en känna sig till besvär samt att de använder sin makt ”Jag är faktiskt personal här”.

De må vara personal och jag patient men jag har också rättigheter. Jag har rätt att bli behandlad med värdighet, respekterad och känna mig trygg samt mindre kränkt. All personal är inte såhär, det finns så många underbara som verkligen bryr sig om mig och de andra patienterna. Tack och lov så finns dem och det är de som hjälper mig.


Tillit.
Det har varit en sådan turbulens omkring mig på avdelningen men vi patienter har stöttat varandra när det inte funnits någon som bryr sig att vända sig till. Mina flashbacks till behandlingshems tiden slår hårt emot mig. Hur jag och mina vänner plåstrade om varandra, lyssnade och fick varandra att orka. Behandlingshems tiden kommer ta tid att komma över men det rätta skedde att det lades ner på grund av alla brister. Det är vår revansch, vi blev tagna på allvar även om det tog alldeles för långt tid och förstörde för många. Men det tillhör det förflutna och nu lever jag under säkrare vård. Personalen kommer inte vara med mig för alltid men under min vårdtid här, vill jag inte bli behandlad såhär av dessa få personer.

– Jag strider emot det här och har några fåtal av personal som jag vet hjälper mig med detta. Jag vill inte att någon annan patient kommer få en sådan här behandling. Just nu är så mycket under kritik inom psykiatrin så jag blir mörkrädd men jag strider för mina rättigheter för även om jag är under lagens psykiatriska tvångsvård så kan man inte behandla en patient såhär.

Den tiden är förbi

Har du legat i din säng och önskat att du förstår var din olust kommer ifrån? Att du funderat men inte finner orken till att fortsätta? Men du vet inte vad det är, det är då det är svårt. Jag har inte kunnat de senaste dagarna förstått vad tomrummet i bröstet har varit. Det var ett tomrum men i den låg orsaken till den hemska ångesten och varför. – Tårarna rann, någonstans lättade det men det gör inte allt okej bara för det men att veta varför jag mår dåligt är en stor fördel.

Jag har varit här i över ett år, det är tragisk nog. Men ett år betyder också att Tant K inte har hört av sig sen min inläggning. Jag kanske bad om det, jag vet inte… jag kommer inte ihåg det. Men allt jag minns var hennes förändring.

K var en fantastisk person som räddade livet på mig, iallafall på sätt och vis. Hon var envis, brann för att vara familjehem och vi passade så bra ihop. Jag var den första hon ringde (när jag flyttat därifrån) när något var svårt eller lätt. Hon skämtade, fotade minnen så jag kunde bli galen men hon ville visa anhöriga till barnen vad som hände och ha i sitt eget fotoalbum. – Unikt, vill jag säga.

Hon var en person jag såg upp till, jag beundrade hennes engagemang något enormt till att hjälpa andra samt att inte tappa tron. Hon trodde alltid på mig, sade att jag var stark och påpekade min envishet gång på gång. – En gång sade jag till K att hon får inte dö ifrån mig och hon kramade om mig. Hon släppte sedan taget om mig och log. – Du vet att de jävligaste lever längst? Så mig, slipper du inte så lätt.

Jag vet ju egentligen om att hon en dag kommer dö ifrån mig. Men att våran relation skulle sluta såhär, det hade jag inga tankar om, överhuvudtaget. När K, förändrades efter anmälan mot hennes man och barnen togs ifrån henne på det sättet som socialen gjorde, så tror jag att en del av Tant K också dog. (läs här om du missat, eller vill uppdatera dig).

Hon definierade sig som den gamla K innan anmälan och efter, när barnen kom tillbaka efter något år som den nya K. – Jag frågade min terapeut om det är vanligt att man definierar sig så. Han sade till mig att det förekommer men att enligt honom är det inte så vanligt. – Har du hört någon definiera sig så? 

Min fina älskade K, försvann på ett sätt som är svårt att förklara för någon. Men det hon blev, gav mig ångest och fick mig att känna mig ensam igen. Hon stängde av och lyssnade inte på samma sätt längre, vilket jag tror hon gjorde för att skydda sig själv. Vilket i sig är något som är helt förståeligt men för mig var det sista jag behövde.

Men när jag blev inlagd för cirka ett år sedan, så sade hon det som avgjorde att jag inte klarade av att ha henne i mitt liv mera. – Hade jag varit den gamla K så hade jag kommit och hälsat på dig direkt men den nya kommer inte göra det.

Chansen att hon blir som den gamla K är väldigt liten och ärligt talat, hur dåligt jag än mår… som jag gjort de senaste dagarna så kommer jag inte att må bättre att ha med den nya K igen. Det är tufft men våran tid är förbi, jag sörjer henne, den gamla Tant K.

"Jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra"

Idag firar bloggen 800 inlägg.
Vill tipsa er om facebooksidan jag driver mot psykisk ohälsa (tillhör bloggen). Jag vill sprida vidare information så dela gärna då jag märker att ni tycker det är viktigt ämne. Nåväl ska inte tjata på er, det är ert val.

Jag har bloggat mycket om psykisk ohälsa nu, försöker verkligen dela med mig om det positiva som negativa och jag kan lova er att så länge jag lever så kommer jag kämpa. Kämpa för er som inte orkar, för er som inte bryr sig eller inte ha en aning om vad det handlar om. Jag kommer kämpa för er alla. Att vi finns. Att vi inte är ensamma. Att vi inte en skam eller ett misslyckande. Att vi är värda lika mycket som vem som helst. Jag är så trött på er som blundar men jag är envis, jag är drivande och samtidigt väldigt skör inom ämnet.

Den senaste tiden känns det som att ämnet har berört mig mer, varför vet jag inte. Kanske för att mitt egna liv sätts på spel ibland, att jag stöter på människor inom psykiatrin som inte förstår oss som patient. Och som det värsta, de där personerna som sitter på sina höga hästar och ser oss som en siffra eller liknande, bara klämmer ihop patienter hursomhelst. – Jag vet vad jag tycker och tänker.

Men det är klart att jag ibland backar, inte för andras skull. Fast det beror väl på hur man ser det men skulle jag slåss för någon annan med psykisk ohälsa skulle jag inte backa men när det kommer till mig själv, får jag ångest när jag namnger en person som med ”L” i förra inlägget. Jag vet vad som är rätt och fel men jag blir rädd, jag vill inte vara besvär och jag är rädd för reaktionerna. Får jag skit av personen? Kommer det kännas obekvämt om ”L” får veta?

Jag försöker tänka att jag är en utomstående och att det är min vän som råkar ut för detta. Då blir jag förbannad att inte tas på allvar, brister i rutiner och även när jag märker hur vissa arbetstider ser ut. Hur ska de orka vara på sin vakt? Hålla koll på alla?

Låt oss säga att vi är 16 patienter. Totalt jobbar fem personer och sjuksköterskan räknas inte med och då blir det fyra, samt att den personen som sitter hos mig (de varvar) räknas inte heller. Då blir det tre personal på 16 patienter. Jag frågade en personal som jobbade natt hur man ska kunna hinna med alla? Svaret var så tragiskt men så sant. De hinns inte alltid med. – Jag ska inte känna skuldkänslor men jag får det ändå, då jag alltid har en personal hos mig men ser att mina medpatienter lider.

Det ska inte vara så, jag tycker det är fel och på något sätt så vill jag förändra, hur vet jag inte men som sagt, så länge jag andas på denna planet så kommer jag driva vidare ämnet. För oavsett vem du är, så kommer jag slåss för dig.

Vad är vitsen med att ha extravak när personen lämnar en?

Vill varna för känsligt innehåll som  självskada/självmordsinnehåll. Tycker du att det är jobbigt eller känner att du inte orkar läsa detta, så sluta nu. Du kan alltid titta in på mer positiva inlägg men om sanningen ska fram så kan jag inte bara trycka undan detaljer. Nu är det upp till dig.

Eftersom inte alla vet vad ett extravak på en psykiatrisk avdelning så ska jag förklara
– med egna ord.
Om läkaren anser att man som patient är farlig för sig eller andra i vissa fall så kan avdelningens läkare bestämma att personen måste ha en personal med sig. Det menas att du inte får vara själv när du är på toa (toalettbesök och dusch), personalen ska se dig hela tiden och kunna se dina händer och ansiktet. Om en annan patient ber om hjälp, så får personalen inte lämna mig utan be patienten gå till någon annan, vilket är självklart tufft men ett jobb är ett jobb. 

Som personal under vak får inte öppna dörr för personer som vill ut, inte hjälpa de andra utan är till för personen som har vak, som i mitt fall, mig. Kort sagt, personalen ska se och vara med mig hela tiden och skydda mig ifrån mig själv.

Men så fungerar inte alla, ärligt talat så hatar jag att ha extravak. Tänk dig att aldrig få vara själv, någon är med dig var du än är. Man känner sig utlämnad och har inte mycket privatliv.

Men som jag skrev, alla fungerar inte så. Igår och så många gånger förut så är ”L” inte så vaksam. Igår så sade jag att jag behövde vidbehovsmedicin. Som jag skrev så får inte personalen lämna min sida. Jag for ut ur rummet och gick till sjuksköterskeexpeditionen utan ”L”. ”L” satte sig ute i korridoren men dörren till sjuksköterskeexpeditionen så han såg inte mig. Jag lyckades skada mig, hur är oväsentligt här. Men det ska inte ske, ”L” brast i sin roll, som ofta tyvärr men jag tycker att ”L” är en bra person i övrigt men till saken, jag är rädd.

Jag har extravak för jag nästan har dött här. Jag är skadlig för mig själv, har ibland svårt att stå emot självskadetankar. Jag har emotionell instabil personlighetsstörning och är mer växlande i humöret. 

Extravak suger, men det är ännu värre att inte bli tagen på allvar. Det hinner hända mycket på cirka sju meters avstånd. Jag känner mig förminskad, som att jag inte är värd att ta på allvar. Besviken, men samtidigt varför ska jag ha extravak om jag ändå blir lämnad? Egentligen vill jag nog inte dö men hur fan ska jag orka leva? Därför ska de finnas där vid min sida, så jag kan få ett liv igen, lämnar de mig, så vet jag inte vad som händer. Jag erkänner att jag behöver extravak fast jag hatar det men jag vill hem till mina djur och på något jävla sätt få ett liv igen. Ska det förstöras genom att inte tas på allvar?

Jag blev rörd och motiverad till att fortsätta…

Förra inlägget (HÄR) som jag skrev var ett djupare och definitivt ett av mina längre inlägg. Jag vågade inte riktigt tro att så många skulle orka /vilja läsa men nu bevisar ni motsatsen. Min kamp till att ni ska förstå mig och även att psykisk ohälsa inte är en skam verkar ge resultat. Ni är verkligen toppen och ni gör mig så himla motiverad till att kämpa, både med min egna kamp och att få ut ämnet. På Facebook kan du även följa min blogg genom att se kortare videoklipp, sätta betyg och kritisera på gott och ont. 

Men idag är det måndag och jag ska träffa min terapeut idag samt eventuellt min läkare. Samt har även stödsamtal med min kontaktperson på avdelningen, jo, jag kommer nog vara trött sen. Hittade ”dagens citat” i tidningen för ett litet tag sen men tyckte att den var lite smårolig och sparade den.

Den är från måndag 3 september 2018:

 

Ett evigt flyttande

Äntligen är dagen här men nu blir det lite kaos igen.
Jag bytte rum på min förra avdelning, så där har jag haft totalt två rum. Sedan flyttade jag ner, ett rum till samt att jag bodde tillsammans med den andra kvinnan i dagrummet. Men vi blev delade och jag fick återigen ett eget rum. Om jag räknade rätt så har jag haft totalt fem rum hittills. Jag tror jag får tillbaka mitt ”gamla rum” när vi kommer upp idag men det blir min sjätte flytt. Kanske inte det mest avancerade flyttningarna men det är lite jobbigt varje gång, men det är positivt att flytta upp. Jag behöver det, fortsätta min behandling och förhoppningsvis komma mer och närmare hem.

Men förändringar skrämmer mig men nu är sommaren inom vården mer eller mindre avslutad så kan jag ta tag i behandlingen på rätt sätt när människor är på rätt plats. Och det är skönt på ett sätt men även skrämmande, för jag vågar inte fullt ut tro på att allt kommer ordna sig. Jag har varit här i typ ett år (om en månad).

"Ibland ska man inte be om ursäkt"

Idag blev jag så förbaskat arg. Jag har aldrig varit med om det sen jag blev inlagd och jag hoppas att ingen annan får vara med om denna upplevelse, just därför skriver jag detta så att andra får veta att alla är inte lämpliga att jobba inom psykiatrin.

Jag har en medicin som jag får klockan två, det är lugnande och jag har rätt att få den klockan ett eller ett annat klockslag. Jag gick till sjuksköterskan som jobbade och bad om min två-medicin och klockan var mellan 13:50-14:00. Till saken så bad jag han om den medicinen innan två för jag kände mig orolig och tänkte att det är lika bra att ta den nu. Men sjuksköterskan var i personalrummet och åt. Först så bad jag om den men han påpekade att klockan inte var två. Jag poängterade att det är lugnande och jag behöver den nu men fick den inte. – Han skulle äta upp sin mat först. Maten är tydligen viktigare än min hälsa. Jag blev såklart förbannad och sade att han skulle inte skylla på mig om något hände.

Eftersom jag fortfarande har extravak, så följde den personalen ”M” med mig och lugnande ner mig när jag hamnade i min säng och grät av förtvivlan. Men varje timme kommer det en ny personal som byter av. Jag gillar inte ”K”! När jag hade lugnat ner mig så kom sjuksköterskan in i mitt rum men jag bad honom att gå men han försökte protestera men jag for ut och skrek att han skulle ut, upprepande gånger och smällde igen dörren och lade mig i sängen och grät.

Helt plötsligt säger min personal ”K” att hon undra vad det var med mig och sade att hon tyckte jag var otroligt otrevlig. Jag sade vad som hänt men hon sade som sjuksköterskan sade; ”Han skulle äta upp sin mat först” – Jag lyckades skada mig själv under denna timma, vilket såklart inte ska vara möjligt, inte så länge iallafall då de egentligen måste se båda mina händer hela tiden, samt ansikte. Vissa bryr sig inte, vissa är bara dryga och jobbat för länge på samma arbetsplats (hon är närmare 60).

Jag ber inte om hjälp för att det är kul eller mår bra. Men att bli nekad sin medicin på grund av tiden inte är inne eller att sjuksköterskan äter. Så beter de sig inte på min ordinarie avdelning och tack och lov att flyttar vi upp om tio dagar. ”K” lär jag inte bli av med, hon har uttryckt så mycket idiotiskt och jag ber aldrig om ursäkt till henne. Jag sade sist att hon är dum i huvudet. Det är inte likt mig då jag oftast inte säger sådana saker till människor och skulle jag bete mig dumt så ber jag om ursäkt för så är jag uppfostrad. Men om jag menar det jag säger, varför ska jag då be om ursäkt? Hon sade till och med till en patient som står mig närmre på avdelningen att de har vettigare/viktigare saker för sig än att plocka ner de lakan som han hänger upp. Så säger man inte till någon som vill dö.

Avslutar det hela positivt att berätta att jag äntligen har fått ett eget rum (i måndags) så nu förhoppningsvis så blir det bättre om personalen kan göra sitt jobb, så säga.

Lyckad Permission

Vad överraskad jag blev när jag såg hur mycket ni uppskattade klädtipsen. Kul att det uppskattas, kommer göra fler sådana inlägg då det verkligen var uppskattat. Vill du ha tips om något annat? Skriv gärna så kanske jag kan hjälpa dig men frågor om smink och håruppsättningar får jag låta någon annan hjälpa er med.

Idag var jag på permission med personal M. Vi åkte till Jysk och vad jag fyndade! Den lilla byrån (påminner om nattduksbord) kostade 200 då det var ett skyltexemplar och ifrån början kostade den 649 kronor. Så fem hundra spänn för två förvarings byrå var som hittat. Plus att skyltexemplaret var redan ihop skruvat.


Puzzel fick vara i skuggan men idag var det ”bara” 22 grader vid tio-tiden, men det var skönt. Och det finaste man har sätter man på bordet. Trött men glad kille.


Sammanfattningsvis har dagen varit bra och jag har fått mycket gjort hemma samt mycket tid till hunden 🙂

Psykiatrin faller i bitar på sommaren…

Detta är ett lite mörkare inlägg, innehåller det psykiatriska som självskadebeteende/suicide.

Till att börja med så måste jag ge all beröm till personalen (nu inom psykiatrin eftersom det är där jag vårdas) att de bokstavligt sliter häcken av sig. Att räcka till, till extravak och de övriga patienterna. Se till att vi får vår mat samt att de får jobba tuffa pass på grund av brist på personal. Se till att alla (faktiskt) lever eller att ingen lyckas skada sig på något sätt. Men de räcker inte till, jag vet att de försöker, jag ser det men att det fattas folk inom psykiatrin är självklart – Insidan är otroligt hemsk att se, dvs Sanningen.

Men nu till det tragiska, det är två extravak på min avdelning nu med mig inräknad. Varav det skiftas mellan fyra personal (två på mig och två på den andre kvinnan) så två av personalen är alltid upptagna med henne och mig.

Som jag skrev så är det ont med personal och vissa får jobba hela dagen (07-22) en annan ska jobba några timmar på förmiddagen och sedan hem och sova samt sedan jobba natt (22-07:15). Tycker inte alls att det är schysta arbetstider samt inom akutpsykiatrin är det många som mår extremt dåligt. Många lider av starka självmordstankar.

Äldrepsykiatrin stängs under sommaren, min ordinarie avdelning är stängd (så där försvann 21 platser för patienter), så nu finns det 21 platser mindre och äldrepsykiatrin är stängd. Då får allmänpsykiatriska avdelningen ha öppet för gamla (en del dementa och behöver mer hjälp som ett äldreboende).

Det blir överbelagt, samt i denna värmen tar kraften och ork också… dagrummet, som jag delar med den andra kvinnan som också har extravak. Tar ifrån ett allmänt rum, dock finns det ett till.

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen, det korkaste psykiatrin har gjort är att låta oss dela rum. Jag får ofta panikångest efter måltider, har ångest och är självdestruktiv. Kvinnan i samma rum mår inte heller bra så egentligen… det här driver mig neråt. Jag har slutat träna på att vara själv, äter mindre eller får mer ångest av maten eller att jag påverkar min rumskompis negativ och… jag blir självklart påverkad när hon blir destruktiv och talar/gråter om att hon inte vill leva mera. Jag lider med henne, men jag är inte så stark att jag inte alltid drivs med. Det är inte hennes fel, det är den idioten som kom på att två unga kvinnor som inte klarar sig själva utan att något hemskt kan hända, ska dela rum.

Jag kommer flytta upp till min avdelningen den 28:e augusti och det är hur lång tid som helst, ska jag brytas ner mera för att det ska underlätta för dem? Ska jag behöva börja om med ensamhetsträning igen? För jag blir ju inte ensam i mitt rum nu när jag delar rum. Jag vågar inte lita på mig själv, jag slutat vara själv, kanske är det sex veckor sedan nu?

Innan var det flera dagar i veckan i flera timmar emellanåt, dock väldigt hård bevakning och jag skulle säga till om jag lämnade rummet, gick på toa eller vart jag var. Men jag satt och kunde ibland sitta ute och skratta med patienterna och när allt blev jobbigt kunde jag vara ensam med personal på rummet. Det har de tagit ifrån mig, de har fått mig att fega ur, för jag kan inte ens vara själv i mitt rum om hon inte är ute på avdelningen/eller åkt någonstans.

De övriga patienterna, det finns inte alltid tid för dem. Är det rättvist? Pratade med en personal om detta som jobbade natt. Hon förstod inte (och andra kolleger tydligen) varför vi ska dela rum. Att det inte är bra eller hälsosamt för oss. För mig går det neråt, vad är det då för mening med att vara här om jag ändå inte blir bättre utan tvärtom?