Vart går gränsen över vad vi blir triggade över?

Finns det en chans att kunna duga i dagens samhälle? Finns det ens en chans att kunna vara sig själv helt och hållet i sociala medier utan att bli påhoppad? Finns det en chans att kunna vara annorlunda eller vara helt ärlig utan att trigga andra människor?

Idag blev jag väldigt provocerad, jag ramlade över en video på TikTok, som jag följer förvisso men jag är dålig på att hålla mig helt uppdaterad i det flödet. Men denna kvinna som jag följer beundrar jag så starkt, hon är sig själv och enligt mig så är hon inte alls något triggande. Givetvis så är vi olika men att säga till någon att du inte kan lägga ut bilder på dig själv – du uppmuntrar till ProAna* – känns så vidrigt fel. Visst kan man hetsa andra till ätstörda beteende ibland, vilket ProAna-konton* gör men att enbart visa sin dag, som för övrigt visar rejäla måltider, hundar, träning och stillasittande aktiviteter är inte fel.

Kvinnan har förövrigt varit öppen med att hon har ätstörningar men att hon mår bättre idag, hon säger i sina klipp/vloggar att hon vet att vissa saker är fel, att hon kan vara osund men att hon är medveten om vad hon delar för att inte trigga andra.

Men det som gör mig så trött, varför ska man hata på andra? Trycka ner andra så människor blir ledsna? Vad vinner man på det? Är man så himla lågt i självkänsla så man måste trycka ner andra för att må bättre? Varför kan vi inte bara blocka det som är negativt eller helt enkelt bara strunta i det kontot/personen?

Vi blir alla triggade av olika saker, men vi ska inte bli tvungna att dölja oss själva och indirekt har vi faktiskt själva ett ansvar för vad vi gör eller skriver. För vi är alla människor och har val här i livet, dock så kan vissa val vara svårare än andra. Men till er som hela tiden hatar – SKÄRP ER! –

Upplever du mycket negativitet på nätet?

*ProAna – Proana är en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd. Proana är inte någon enhetlig eller organiserad rörelse, och därför är inte begreppet proana ett väldefinierat begrepp. (Google, Wikipedia)

Ingen vidare kombination

När jag fick diagnosen fibromyalgi när jag var 22 år gammal kändes det som en dödsdom och på ett annat sätt ett ökat förståelse för varför jag ibland inte orkar som en frisk kvinna i min ålder. Jag vet att det bröt ner mig något oerhört när det inte finns så mycket att göra åt det och även om jag tar värktabletter ibland så hjälper dem inte de dagarna så det är som värst.

Om man googlar på fibromyalgi så står det att det kännetecknas av ont i kroppen under lång tid, ökad känslighet för smärta. Det betyder att jag får mer ont än en frisk person samt att man har stela muskler samt domningar. Något annat som är vanligt är magbesvär.

För mig är fibromyalgi så mycket mer och mina värsta ”fibroställen” är svanken och spänningar i axlar/nacke/huvud. En del dagar gör så ont att jag bara vill gråta medan andra är hanterbara men dagar utan smärta, tror jag inte att jag har längre. Jag menar att vissa dagar kan jag inte ha en åtsittande BH, utan att trycket gör ont, jeans utan stretch kan långsamt bilda en smärta över dagen. Jag kan tillexempel inte ha tofs längre stunder då jag riskerar att få ont i hårbotten eller ett diadem som sitter för hårt. Det skapar mycket huvudvärk framförallt. Jag är såklart medveten att vissa kan känna av sådant utan att ha den typen av diagnos men oftast känner jag mer smärta än en utan fibromyalgi. Det är såklart otroligt påfrestande.

Men sen då? När fibron varvar in i min ätstörning. Hur ska jag veta vilken smärta som är av vilken? Överansträngningen av motion och bristande näringsintag ger också otroliga smärtor. Som värk i lederna berättade dietisten att det är ett symptom på svälttillstånd men samtidigt som jag känt sådan (inte exakt likadant) smärta innan. Proverna visar att min kropp inte mår bra men jag tänker inte skriva exakt vad det är för jag vet att det kan upplevas triggande för en del.

Men oavsett vad det beror på (smärtan) så är det otroligt plågsamt men som tur finns det lite småknep som jag kan dra till med. Värme (har både värmemadrass/värmefilt/vetekudde), även att bada i varmt vatten. Stretching kan också hjälpa och det viktigaste men det absolut svåraste för mig, vila. Ta hand om er!

Finns det egentligen ”rätt tillfälle?”

Finns det verkligen någon gång som det är rätt tillfälle? Jag menar hur ofta tänker man inte att det gör jag sen, det passar inte nu eller vänta jag gör det när det där andra händer så passar det bättre. Ja, jag är expert på att skjuta upp saker som så många andra och även väntar jag på rätt tillfälle men oftast är de olika tillfällena bara en orsak till att skjuta upp det.

Ta de klassiska exemplet med ”att jag börjar på måndag med …” vad det nu kan vara. Egentligen kom jag lite på sidospår nu om vad jag egentligen tänkte skriva om när jag menar med rätt tillfälle. Men i alla fall så tror jag vi ofta kommer med undanflykter men att andra kanske faktiskt fungerar bättre med en sådan planering.

Med rätt tillfälle så tänkte jag i alla fall på att både min dietist och terapeut har semester på samma vecka, dvs denna vecka i nuvarande stund. Det faller sig olyckligt när man tänker på hur vi på olika sätt jobbar med min matsituation/minskade träning. Förra veckan kom en hel del argument om att jag ska dra ner på min träning då mina provsvar visar dåliga värden sen ett tag tillbaka (på grund av ätstörningen) och nu har jag verkligen haft behov av dem både. Så på så sätt känns det verkligen inte rätt tillfälle att ställa om i mitt liv och sedan lämna mig ensam.

Såklart är det olyckligt men det är så svårt att vara ensam i detta och så orättvist, att lida av en ätstörning gör en så himla ensam och man isolerar sig otroligt mycket. Men en del av mig förstår såklart att de också behöver ha en semester och ärligt talat behöver jag det med men jag kan inte åka ifrån mig själv.

Känslan av övergivenhet är överväldigande och min spontana tanke, kunde de inte väntat en vecka till? Men samtidigt så är det inget man kan vänta på, för min kropp bryr sig inte om rätt tillfälle, det datumet har passerat för månader sedan. Så det finns inget rätt tillfälle när det kommer till att börja äta bättre och samtidigt kunna få stöttning i det. Det är olyckligt men jag är glad i alla fall att min CM E, har varit på plats denna vecka så jag har fått extra stöttning av henne.

För övrigt så har dietisten skickat en remiss till ätstörningsenheten som jag ska till nu i vår. Även om det såklart känns skrämmande så finns det en gnutta hopp i allt detta elände, men det är såklart dubbelt ifrån mig. Men vi får hoppas att de kan hjälpa mig för att lida i den här ätstörningen orkar jag inte heller. Hur mår ni idag?

God Fortsättning

Det var evigheter sen jag formade rader här och ärligt talat så har jag inte varit så aktiv på sociala medier som förr. Viss mitt TikTok-konto har skapats och varit igång men det har mest varit tidsfördriv. På ett sätt saknar jag bloggandet för det förde mig någonstans, det gjorde mig kreativ, gjorde att jag kunde formulera mig samt att jag blev sedd av mina läsare. Det stärkte mig och att dela med sig av saker kan ibland vara hjälpsamt.

Nu har vi också glidit in i 2022 och ytterligare ett år framför oss, vilket för mig känns väldigt vemodigt. Tanken på hur tuff 2021 var för mig så vet en del av mig att 2022 kommer förmodligen att bli tuffare. Nu undrar du antagligen varför och självklart finns det ett därför men jag är inte riktigt redo för att berätta om de kommande behandlingar samt förändringar jag måste göra för att må bättre.

Men jag har saker att vara tacksam för… fast det är så lätt att glömma bort när allt känns tungt. Lustigt nog så kommer man oftast ihåg det dåliga istället för det bra och jag undrar varför egentligen. För vi borde minnas det positiva mera för det är lättare men kanske är det depressiva i en själv som tar övertag? Hur tänker du om detta? Om du vill får du gärna dela med dig i kommentarerna.

Kaos i behandlingarna är milt uttryckt

Oftast är det skönt eller snarare en befrielse att vara vuxen och kunna ta sina egna beslut. Jag upplever att oftast självständigheten är enklare, jag får göra allt jag vill inom en rimlig gräns. Så vill jag äta godis alla dagar i veckan, skaffa flera husdjur eller bara vara hemma i lägenheten utan att någon hör av mig på ett tag är också ett vuxet val.

Men det finns nackdelar med att vara vuxen, ansvar som med sin ekonomi, se till att djuren får det dom behöver och olika prioriteringar vad man nu har för liv. För det mesta flyter det på för mig för jag har inga ekonomiproblem, djuren har det bra och jag har ju framförallt en egen lägenhet som jag tycker otroligt mycket om.

Men ett av de svåra problemen för mig handlar om min hälsa, speciellt psykisk ohälsa. Ni som läst min blogg vet att jag har olika psykiatriska diagnoser som bland annat PTSD, borderline, ätstörningar, samt högfungerande autism är de som hänger med mig – fram och tillbaka – fast en del ifrågasätter diagnoserna, men en läkare har satt dem och jag gjorde om vissa tester men uppfyllde ändå kriterier för dem.

En del av mig trodde nog inte att denna nuvarande pandemi skulle slå så hårt mot mig. Jag var ju väldigt isolerad innan, träffade inte många vänner och terapisamtal går ju att ta på videolänk/alt. telefonsamtal. Men jag som så många andra blir lidande på olika sätt och jag känner att det blir så frustrerande för mig numera.

Jag är typen som använder munskydd i mataffären/apoteket/kollektivtrafik samt sjukhuset. Jag gör det för att jag tycker det inger lite respekt, även om jag inte är livrädd för smittan och vidtar jag de nödvändiga åtgärder jag kan. Jag träffar inte många (gjorde jag inte innan heller men det är skillnad på frivillighet eller en restriktion), så det där på en. Jag åker inte längre till Falköping på terapi varje måndag, utan det tas på telefon och långsamt inser jag att det kanske inte är den bästa behandlingen jag kan få just nu men den får duga, men ibland önskade jag nog att jag hade haft en bil, för de där åtta milen som är dit för att åtminstone få träffa honom på plats. Med facit i hand så svarade jag bättre på behandling på plats.

Dock fick jag en ny psykolog i februari, här i min hemstad men hon har varit sjuk och vabbat cirka hälften av gångerna, en gång 4 gånger på raken och det ger inte mig kontinuerlighet, så jag känner att jag inte kan lära känna henne. Hon verkar bra men oavsett hur bra hon är så kan hon inte hjälpa mig när hon inte är på plats.

Min terapeut tycker att vi kan pausa psykologen, kanske till hösten men en del av mig skriker att ”jag behöver hjälp nu”. Men samtidigt kan jag inte ha det såhär, jag mår inte bra med så mycket frånvaro, antingen att hon är sjuk eller vabbar. Jag vet att vi har en pandemi, vi har saker att rätta oss efter men dessvärre verkar inte min ätstörning eller självhatet mot mig själv bry sig ett skit om det. Det är så otroligt påfrestande, jag har så många beslut att ta och som jag skrev i förra inlägget ”När magkänslan talar” så låter jag magkänslan tala men oavsett blir jag ledsen, jag blir besviken och arg på mig själv.

Varför kan jag inte bara rätta mig i ledet? Varför kan jag inte bara må bra nu? Varför kan jag inte sluta vara så fixerad av siffror och mitt egna utseende? Varför kan jag inte bara äta som alla andra? Varför kan jag inte bara älska mig själv? Men jag vet att dessa tankar inte hjälper mig till något bättre. Men ändå cirkulerar de runt om och om igen.

Så att byta psykolog är inte fullt så enkelt, jag gick därifrån idag upprörd men ville inte visa det. Hon ska tydligen vara den bästa (enligt andra som fixat fram henne) så då ska jag uppenbarligen ha kvar henne men jag orkar inte nu, så jag avslutade det mer eller mindre. Kanske man kan ta upp det sen till hösten, jag vet inte men en sak vet jag att jag känner att jag glider längre ifrån att få hjälp och det gör ont.

När magkänslan talar

Bloggen har verkligen ekat tomt här i år men mitt liv har däremot inte varit händelselös, tvärtom har det varit otroligt mycket som hänt. Jag återkommer ofta till frågan hur mycket ska man berätta om eller är det någon som bryr sig? Att någon bryr sig vet jag att det finns så svaret blir ganska självklar där, men till frågan där hur mycket man ska berätta är betydlig svårare. Kanske är det ens magkänsla som får avgöra saker och ting ibland?

Ja, min magkänsla får avgöra mycket och det är sällan magkänslan har fel. Men just nu är jag iallafall kluven eftersom jag vet att en del personer kanske läser det här och får en mindre chock, så i nuläget håller jag det för mig själv tills jag har haft åtminstone ett av de planerade möte som ska bokas in. Där håller magkänslan med så då får det bli så. Litar du på magkänslan?

Nedanför bjuder jag lite på bilder från våren som passerat hittills. (Januari till maj)

Nu är snart (äntligen) 2020 över!

Året 2020 har varit ett känslosamt år på många sätt, kanske att coronan varit i det stora i medier, hur valet i USA påverkar nuvarande president, hur jag aktivt har tagit avstånd från sociala medier till att jag har funnit ett år mer i hopp men ändå en form av ängslan. Hur skulle du summera ditt år? Mer plus än minus? Berätta!

Vad innebar lycka för dig 2020?
Att få vakna varje dag hemma med min djur, har inneburit lycka för mig, deras kärlek får mig mållös och de får mig att orka lite till när jag känner att jag tappar greppet. Sen är det en stor lättnad att jag kunde operera bort överskottshud i tidig höstas samt alla promenader i skogen samt kantarellmackorna av skogens guld.

Vilka är de mest tokiga bilderna 2020?
Bilder som är tagna till min bror och hans fru om de vill ha dessa blommor men nästan så att katten medräknades, haha. Eller som när Puzzel lägger sin leksak i matskålen, kanske ett önskemål på vad som ska serveras? Ja, när vattenskålen inte duger och tar mattes vattenglas istället, då fröken är nöjdare än nöjd.

Sedan kanske vi ska följa Mollys vikttips att ställa sig på halva vågen eller Puzzels ide att enbart vara halva på bilden, kan tyckas smart eller inte. Oavsett vad så är både Molly och Puzzel verkligen mina allt.

Vad hände med kreativiteten 2020?
Dockskåpsrenoveringar, smycken, sy kudde av en gammal jacka eller varför inte färga barbiedockans hår? Håret färgades med enbart en överdrags penna lila/grön/rosa.

Eller så kan man göra ett tråkigt vitt fat till mer utsmyckat med snäckor eller annat sådant man har hemma. Jag fick en gammal tapet av min mamma och klädde dockskåpets utsida med denna.

Vad åt du bland annat 2020?
Grönsaker, älskar bland annat selleri och broccoli samt morötter, dock är inte allt överlycklig på maten ibland men måste ju äta som alla ni andra. Men klart att kaffe ska synas på denna kategori!

Några beskrivande bilder av dina dagar av 2020?
Coronan tror jag hamnas i alla våra listor, i somras bodde vi vid sjön de tre varmaste veckorna samt promenaderna som jag tar med Puzzel men även ensam. En vardag när Molly testar tyngden på taket bland annat. Hon tycker nog mest att hon hjälper till, det råder olika meningar om detta dock.

Bussresorna till Falköping har fortlöpt men dock i December valde jag att ha videosamtal/telefonsamtal då jag anser att på grund av pandemin präglas för mycket. Det är tråkigt, jag älskar ju att åka buss i normala fall. Puzzel och jag har varit och hämtat ut många paket detta år, min egna lilla Postnord, haha!

Tror du bara på logiska förklaringar?

Jag har alltid tyckt mer eller mindre att det är spännande och lite läskigt att höra om paranormala saker, spökberättelser, oförklarliga saker som händer. Jag skulle nog säga att jag är typen som är öppen. Jag lyssnar gärna på de logiska förklaringarna samt de oförklarliga saker också. 

Jag tänkte faktisk dela med mig om en rätt oförklarlig grej som hände mig när jag hade praktik på ett äldreboende den sommaren jag fyllde hela 17 år. Jag hade nyligen blivit utskriven från det behandlingshem jag varit på i 17 månader och skulle efter praktiken flytta till ett familjehem.

Jag har inte berättat det för många, jag har mest viftat bort det men nu har jag lyssnat på många olika podcast om saker som inträffat och börja fundera lite men för att ni ska förstå så kommer den ner kortade versionen av mina praktikdagar.

En dag jobbade jag som vanligt och fick höra att en av de boende, låt oss kalla henne Elsa, bodde där. Jag förknippade henne sedan med att vi bott grannar under min uppväxt, vilket var lite intressant men jag hade ingen större kontakt med henne som liten.

Hon var väldigt beroende av oss personal så hon inte kunde röra sig mer än lite lätt med händerna. Hon satt i rullstol och var gammal och kunde inte prata. Så när jag satt ibland och matade henne så kunde Elsa peka på glaset om hon ville dricka eller om hon ville ha något speciellt. 

Men en morgon kom beskedet, hon hade somnat in framåt morgontimmarna. Jag tog hand om köket, kokade gröt och dukade fram och kände sorg men mest medlidande för de anhöriga. Trots vi varit grannar och jag var med hennes sista veckor i livet så var hon ganska främmande för mig.

Men till det som jag inte riktigt kan förstå, det som hände. Jag serverade frukost och fick mata en annan boende, vi kallar henne Hanna. Medan jag satt och matade henne så helt plötsligt kändes det som att någon tog sitt finger och tryckte in i min ryggrad. Jag hade skeden i Hannas gröt men jag åkte hukande över bordet och hon tittade med stora ögon på mig. Dessvärre kunde inte heller Hanna tala, de flesta var väldigt gamla och hjälplösa.

Jag fortsatte mata henne men jag vet vad jag kände, jag vet att jag trycktes framåt och jag vet att Elsas enda sätt att kommunicera var att peka. 

Ja, jag tror ärligt att det var Elsa, att hon sade hejdå på sitt sätt. Kanske det var någon reflex min kropp gjorde eller fick något ryck som kroppen får ibland. Men två saker är jag säker på. Hon hade somnat in när det här skedde och det har aldrig hänt igen efter det.

Ja, vad tror du? Kroppen som spökar eller tror du att det var något annat som spökade? Har du upplevt något liknande? Dela gärna med dig av dina åsikter.

”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Jag tog detta exempel för det hände ikväll och utan personalen hade det varit svårare även om jag knappt lät dem hjälpa mig men ibland räcker det att någon sitter där, lyssnar eller säger något. För det finns ett citat som jag så väl känner igen mig i ”Låt mig va men bara inte för mycket”. Min rädsla att bli lämnad är så stor så jag hellre stöter bort människor än att tar dem närmare.

Personalen följer med mig hem en gång i veckan och jag vet att de verkligen vill hjälpa mig men jag är så rädd att förstöra allting, att misslyckas och att allt är förgäves. Jag är rädd för att inte prestera bra nog eller vara ”bra nog” men samtidigt som de säger, låt det ta tid. Hellre längre tid här än kortare liv, så tänker jag.