Jag vandrar på din gata i datorn…

Satt och kollade upp en person som jag vet fyller år imorgon och förr har jag inte inte direkt tänkt på det men idag… det är läskigt hur utlämnad man är. Jag kan ju se bilar hen äger, ungefär vad hen tjänar och hela personnummer. Till och med vem hen bor med och civilstånd men värst av allt jag kan gå på hans gata på sidan. Innan tyckte jag funktionen var häftig men nu blir jag rädd. 

Jag raderade mig från hitta.se idag, det var smidigt, personnummer och mobiltbank-ID så kommer jag försvinna ur deras system men hur många andra sidor finns jag på, egentligen? Jag har skickat förfrågan till eniro.se om att det ska ta bort mig, eftersom det ska gå men många går ju inte utan man måste ha skyddad identitet. – Det är ju inte direkt så jag vill ha det men jag vill inte vara superlätt att hitta. Vem vill det egentligen?

Vad tycker du om det här?

Något av det korkaste psykiatrin har gjort?

För några dagar sedan flyttade jag in i ett av dagrummet med en annan patient som också har extravak. Jag tror att det var något av det korkaste psykiatrin gjort. Vi är två stycken som är så pass skadliga så vi behöver personal dygnet runt, det är svårt att hantera när hon mår dåligt eller gråter. Helt plötsligt känns det inte okej att må bra, jag lider av den negativa energin här inne i rummet och jag kan ju inte direkt lämna rummet som jag vill. Jag märker skillnad på mig själv, jag har svårare att äta, får destruktiva tankar och orkar inte mycket.

Jag vet inte om denna fas hade kommit ändå, något som kommer och går men jag blir rädd, rädd att gå ut till exempel. Känner mer fara för mitt välbefinnande, kanske är det fibromyalgin som tar ner mig så mycket men… oavsett mår jag inte bra. Ska försöka prata med psykologen så fort han har en tid över. Känns inte som att jag kan vänta till våran torsdags tid. 

Sen finns det personal som inte får sitta extravak för mig av någon anledning men nu kommer den personen finnas i samma rum även om personen ifråga sitter extravak åt kvinnan bredvid mig. Olyckligtvis tål jag inte personalen trots att han inte gjort något fel. Men jag mår ju inte bra av honom och därför får han inte sitta extravak men får nu befinna sig i samma rum?

– Vilket gjorde mig skogstokig –

Ibland blir jag så galet arg på personalen, som igår. Vi får våran mat på en bricka med ett glas, sedan tar en del bort glaset – vilket gjorde mig skogstokig igår –. De kan ju inte skydda mig från allt, då kommer mitt liv hemma bli ännu svårare att hantera samt leva. Frustrationen gick så långt så jag valde att lämna matsalen och var fly förbannad men efter en stund att jag har talat med den personalen i fråga, så lugnade jag ner mig och gick och åt, samt fick ett vanligt glas istället för en platsmugg. – Jag kanske är känslig men  det kändes inte alls som om de litade på mig, samt när vissa tar bort glaset och sedan andra inte, suck. Men ny dag och nya möjligheter som de kallar det. Jag är väl medveten om att jag är impulsiv och jag har ju extravak av en anledning men ibland tar tålamodet slut.

… som bröt ner mig får se!

Det var verkligen en vecka sedan jag publicerade ett blogginlägg offentligt. Och det tar emot nu att skriva men det brukar göra saker och ting tydligare. Det har varit tufft och jag känner en oroskänsla i magen nästan hela tiden, jag kan släppa den lite under fotograferingen eller promenader. Men klumpen gör att allt tar emot. Sängen känns så mycket bättre – Men så kan jag inte leva.

Jag tror att rädslan talar. Min ångest, för jag vet vad jag måste göra. Jag måste äta men jag önskade att jag kunde förvandla det till att jag vill äta.

”Jag måste städa för att få plats här” – ”Jag vill städa för att få plats här”
”Jag måste diska för att ha ett fint hem” – ”Jag vill diska för att ha ett fint hem”

”Ordet måste är starkt förknippat med något negativt, något man inte kan välja bort utan är tvingad att göra även om det innebär att man måste göra det mot sin vilja” – Charlotta Rexmark 

Om vi skriver såhär.
”Idag måste jag gå till affären för att ha mat på bordet, sedan borde jag diska all disk för att det ska se fint ut. Jag måste även vädra för att få in syre och borde egentligen duscha.”

Omvandlar till det här:
”Idag vill jag till affären eftersom maten i kylskåpet är slut. När jag ätit så diskar jag upp så det ser fräschare ut och samtidigt vore det skönt att vädra. Sen går jag in i duschen för att jag vill”

Jag tror ni förstår vart jag vill komma, till ett mindre måste och borde. Att ersätta med ”måste” med vill och ”borde” med ska. Orden lättar min ångest redan, väldigt galet men sant.

Även om min ångest ligger kvar och maler, för jag är fortfarande inne på ”att jag måste äta”. Men en dag, ska de jävlarna som bröt ner mig får se. Att jag kan och jag vill. 

Inget ska bli ett måste med bloggen, därför blev den liggande. Om jag ”missar” månadens tre bilder, gör inget. Min validerande riktning är sådan att det ska läggas upp månadsvis men det är inget krav eller ett mål för bloggen. Bloggen finns, era bloggar finns – Det ska vara kul att blogga och inga satans krav som tynger ner mig och inte dig heller.

Månadens tre bilder och känslostorm

Jag vet inte varför jag känner sådan ångest, det kändes nästan som ett tvång idag att lägga upp ”månadens tre bilder” men jag tittade dem på och valde ut dem ändå. För jag vet att jag mår bra av strukturer och fyrkantighet, jag har vissa datum som jag publiceras vissa datum och oftast är de färdiga innan men på något sätt är det en tyngd i mitt bröst och jag mår inte bra. Det blir sådana hopplöshetskänslor, som gör att jag bara vill gråta och det gör jag. Mina flashback är tillbaka och mardrömmarna som är PTSD-relaterad kommer varje natt efter en incident på avdelningen. Jag hade varit fri från det ett tag men på grund av (…) så blev det såhär. Jag är arg på hen med all rätt men vad hjälper det mig? Men nu till månadens tre bilder:

Jag fixade ett minneskort till min systemkamera, det är ett utmärkt tillfälle för mig att fly från verkligheten ett tag iallafall och denna fantastiska bild (enligt min mening) är så vacker, det är första gången jag fångade en fjäril på bild och ja, lite stolt är jag.

Och även fåglar är det första bilden som jag är stolt över och fångade denna vackra duva. Jag är otroligt glad att jag utvecklas i mitt fotograferande och att trots allt kan känna mig nöjd tanke på hur mitt liv ser ut.

Inte världens bästa kvalitet, även om Samsung har bra kameror i mobilen men bilden skriker kärlek! För jag älskar verkligen min lilla Puzzel och försöker göra allt för att vi kan vara tillsammans igen. Jag saknar honom, jag saknar honom så det gör ont. Ja, jag känner mig så känsloladdad just nu.

Just nu är det svårare att se det positiva i saker och ting.

Ärligt talat, vad ska jag skriva?
Jag tittar på denna bild, den påminner om mig och mina känslor.
Det finns något vackert som fortfarande blommar, det symboliserar hopp.
Vatten behöver allt levande, växt som människa.
Så vatten står för överlevnad men samtidigt en hög av alla mina tårar.
Blad som ligger utspridda, känns som mina tankar för jag får inget grepp i dem.
Men samtidigt kommer det upp saker ur stenarna vilket symboliserar att jag kan
klara av det här, bara jag är stark nog.
Så länge vi lever, så länge vi får näring, så länge vi tror, så länge hoppet finns.
Då finns det väl en chans att allt kan ordna sig?

Hundens eller musikens promenad?

I detta videoklipp får ni se Puzzel hoppa runt lite, han är iallafall för söt!
Lydnaden funkar helt okej idag och snart fyller han hela två år. Vad tiden
går fort emellanåt!

(Jag måste helt klart fixa bildkvalitén för framtida inlägg) VIDEO BORTTAGEN

På promenaden i skogen såg jag en annan kvinna med…
sin hund och självklart kopplade jag Puzzel. Det som störde mig var mest att hon gick
där med sin hund och hade rejäla hörlurar på sig. Visst använder jag 
headsetet ibland på promenaden när jag pratar i telefon men ofta 
lämnar jag gärna mobilen hemma. Men när hundägaren har musik i
öronen… ja blir så sur. Den här kvinnan visste nog inte ens om att vi
befann oss där.

  • Om du har har någon form av distrahering i öronen får du vara ännu
    noggrannare med ögonen. Om till exempel Puzzel hade dragit iväg,
    så hade hon garanterat inte märkt något förrän Puzzel kommer fram.
    Vad händer då? Medveten närvaro kallas det. 
  • För vems skull går du promenaden? Din? Okej men gå med hunden
    först och sen kan du gå en extra runda själv med musik i öronen. 
  • Det är hundens promenad brukar jag kalla det efter jag läste en artikel
    på internet nyligen. Hunden måste få nosa och undersöka. Prata med
    den och kanske träna på ”gå fint” eller ta med en leksak? Hunden känner
    ju av att om du bryr dig eller inte. Gör promenaden spännande och
    utvecklande för er gemenskap. 

Detta är mina åsikter, du kanske ha en annan, dela med dig av den med respekt!
För att få en bra relation krävs det arbete och tålamod. Det krävs så mycket mer
än en promenad. Stimulering. Skogen är perfekt, låta den nosa och träffa andra
hundar/människor. Aktiviteter som kurser, stadsträning med mera. För du 
skaffade väl hund för att vara med den? Vårda och älska den så länge 
den finns? En valp är ingen leksak som du sedan kan göra dig av med när
du tröttnar. Det är en valp som sedan kommer ha ungefär 15 år att leva.