Vart går gränsen över vad vi blir triggade över?

Finns det en chans att kunna duga i dagens samhälle? Finns det ens en chans att kunna vara sig själv helt och hållet i sociala medier utan att bli påhoppad? Finns det en chans att kunna vara annorlunda eller vara helt ärlig utan att trigga andra människor?

Idag blev jag väldigt provocerad, jag ramlade över en video på TikTok, som jag följer förvisso men jag är dålig på att hålla mig helt uppdaterad i det flödet. Men denna kvinna som jag följer beundrar jag så starkt, hon är sig själv och enligt mig så är hon inte alls något triggande. Givetvis så är vi olika men att säga till någon att du inte kan lägga ut bilder på dig själv – du uppmuntrar till ProAna* – känns så vidrigt fel. Visst kan man hetsa andra till ätstörda beteende ibland, vilket ProAna-konton* gör men att enbart visa sin dag, som för övrigt visar rejäla måltider, hundar, träning och stillasittande aktiviteter är inte fel.

Kvinnan har förövrigt varit öppen med att hon har ätstörningar men att hon mår bättre idag, hon säger i sina klipp/vloggar att hon vet att vissa saker är fel, att hon kan vara osund men att hon är medveten om vad hon delar för att inte trigga andra.

Men det som gör mig så trött, varför ska man hata på andra? Trycka ner andra så människor blir ledsna? Vad vinner man på det? Är man så himla lågt i självkänsla så man måste trycka ner andra för att må bättre? Varför kan vi inte bara blocka det som är negativt eller helt enkelt bara strunta i det kontot/personen?

Vi blir alla triggade av olika saker, men vi ska inte bli tvungna att dölja oss själva och indirekt har vi faktiskt själva ett ansvar för vad vi gör eller skriver. För vi är alla människor och har val här i livet, dock så kan vissa val vara svårare än andra. Men till er som hela tiden hatar – SKÄRP ER! –

Upplever du mycket negativitet på nätet?

*ProAna – Proana är en subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd. Proana är inte någon enhetlig eller organiserad rörelse, och därför är inte begreppet proana ett väldefinierat begrepp. (Google, Wikipedia)

Tankar en onsdagskväll…

Har ni tänkt på hur djur kan vara läkande? Nästan varje kväll får jag somna till denna bedårandes katt spinnande när hon ligger bredvid huvudkudden. Det är så otroligt mysig samt hunden som gärna ligger bredvid mig på andra sidan.

Jag har väldigt tur att de går så fint ihop, visst kan Molly (som dessutom är äldst) vara lite kaxig och bestämma. Det gjorde att jag kom och tänka på att ibland vågar Puzzel inte gå förbi henne och då ligger hon bara på mattan i hallen samtidigt som hon stirrar på honom. Min spontana tanke blir ”vilken makt hon har ibland”. Men oftast går de hur fint ihop som helst och det är aldrig något bråk dem emellan, utan mest lek i så fall.

Molly blir åtta år nu till våren och Puzzel blir sju år, vart tog de åren vägen? Det är skrämmande vad tiden går men samtidigt så är jag så glad att jag har dem. De hjälper mig så otroligt mycket i min vardag, de ger mitt liv mer livsglädje och ork. För när livet är svårt är det ibland bättre att inte vara själv, även om jag har en tendens att dra mig undan och då syftar jag från människor.

Vad är det som ger dig livsglädje? Dela gärna dina tankar bland kommentarerna!

Ingen vidare kombination

När jag fick diagnosen fibromyalgi när jag var 22 år gammal kändes det som en dödsdom och på ett annat sätt ett ökat förståelse för varför jag ibland inte orkar som en frisk kvinna i min ålder. Jag vet att det bröt ner mig något oerhört när det inte finns så mycket att göra åt det och även om jag tar värktabletter ibland så hjälper dem inte de dagarna så det är som värst.

Om man googlar på fibromyalgi så står det att det kännetecknas av ont i kroppen under lång tid, ökad känslighet för smärta. Det betyder att jag får mer ont än en frisk person samt att man har stela muskler samt domningar. Något annat som är vanligt är magbesvär.

För mig är fibromyalgi så mycket mer och mina värsta ”fibroställen” är svanken och spänningar i axlar/nacke/huvud. En del dagar gör så ont att jag bara vill gråta medan andra är hanterbara men dagar utan smärta, tror jag inte att jag har längre. Jag menar att vissa dagar kan jag inte ha en åtsittande BH, utan att trycket gör ont, jeans utan stretch kan långsamt bilda en smärta över dagen. Jag kan tillexempel inte ha tofs längre stunder då jag riskerar att få ont i hårbotten eller ett diadem som sitter för hårt. Det skapar mycket huvudvärk framförallt. Jag är såklart medveten att vissa kan känna av sådant utan att ha den typen av diagnos men oftast känner jag mer smärta än en utan fibromyalgi. Det är såklart otroligt påfrestande.

Men sen då? När fibron varvar in i min ätstörning. Hur ska jag veta vilken smärta som är av vilken? Överansträngningen av motion och bristande näringsintag ger också otroliga smärtor. Som värk i lederna berättade dietisten att det är ett symptom på svälttillstånd men samtidigt som jag känt sådan (inte exakt likadant) smärta innan. Proverna visar att min kropp inte mår bra men jag tänker inte skriva exakt vad det är för jag vet att det kan upplevas triggande för en del.

Men oavsett vad det beror på (smärtan) så är det otroligt plågsamt men som tur finns det lite småknep som jag kan dra till med. Värme (har både värmemadrass/värmefilt/vetekudde), även att bada i varmt vatten. Stretching kan också hjälpa och det viktigaste men det absolut svåraste för mig, vila. Ta hand om er!

Finns det egentligen ”rätt tillfälle?”

Finns det verkligen någon gång som det är rätt tillfälle? Jag menar hur ofta tänker man inte att det gör jag sen, det passar inte nu eller vänta jag gör det när det där andra händer så passar det bättre. Ja, jag är expert på att skjuta upp saker som så många andra och även väntar jag på rätt tillfälle men oftast är de olika tillfällena bara en orsak till att skjuta upp det.

Ta de klassiska exemplet med ”att jag börjar på måndag med …” vad det nu kan vara. Egentligen kom jag lite på sidospår nu om vad jag egentligen tänkte skriva om när jag menar med rätt tillfälle. Men i alla fall så tror jag vi ofta kommer med undanflykter men att andra kanske faktiskt fungerar bättre med en sådan planering.

Med rätt tillfälle så tänkte jag i alla fall på att både min dietist och terapeut har semester på samma vecka, dvs denna vecka i nuvarande stund. Det faller sig olyckligt när man tänker på hur vi på olika sätt jobbar med min matsituation/minskade träning. Förra veckan kom en hel del argument om att jag ska dra ner på min träning då mina provsvar visar dåliga värden sen ett tag tillbaka (på grund av ätstörningen) och nu har jag verkligen haft behov av dem både. Så på så sätt känns det verkligen inte rätt tillfälle att ställa om i mitt liv och sedan lämna mig ensam.

Såklart är det olyckligt men det är så svårt att vara ensam i detta och så orättvist, att lida av en ätstörning gör en så himla ensam och man isolerar sig otroligt mycket. Men en del av mig förstår såklart att de också behöver ha en semester och ärligt talat behöver jag det med men jag kan inte åka ifrån mig själv.

Känslan av övergivenhet är överväldigande och min spontana tanke, kunde de inte väntat en vecka till? Men samtidigt så är det inget man kan vänta på, för min kropp bryr sig inte om rätt tillfälle, det datumet har passerat för månader sedan. Så det finns inget rätt tillfälle när det kommer till att börja äta bättre och samtidigt kunna få stöttning i det. Det är olyckligt men jag är glad i alla fall att min CM E, har varit på plats denna vecka så jag har fått extra stöttning av henne.

För övrigt så har dietisten skickat en remiss till ätstörningsenheten som jag ska till nu i vår. Även om det såklart känns skrämmande så finns det en gnutta hopp i allt detta elände, men det är såklart dubbelt ifrån mig. Men vi får hoppas att de kan hjälpa mig för att lida i den här ätstörningen orkar jag inte heller. Hur mår ni idag?

Isar och mögliga clementiner

Idag var jag ute på en långpromenad med Puzzel, visst är han så fin? Och idag sken solen så härligt här, det var verkligen längesedan den tittade fram.

Isen låg kvar lite men långt ute på Vänern var den borta. Jag har väldigt respekt för is och skulle aldrig gå ut ensam, och i ärlighetens namn skulle jag kanske inte ens gå ut med någon. Kanske om det var femton minusgrader i två månader, kanske är det åldern som gör att respekten eller rädslan för att gå ut på isen kryper i mig. En av mina största fasor är att hamna under isen, att kunna se himlen men att inte kunna komma upp. Usch! Brukar du vara på isen?

Jag åkte i och för sig mycket skridskor som liten och var timmar då på isen med en vän. Det var riktigt kul men mindre roligt när jag blev elva år och ramlade och fick en spricka i handleden. Nåväl nog om isar och elände.

Till något annat som stört mig mycket på sista tiden, eller snarare senaste dagarna är att frukten (clementinerna) i både Coop och Ica varit mögliga i affären. På bilden nedanför ser ni en bild från Ica, och då var Coop ännu värre. Jag tycker det är så synd då jag verkligen älskar clementiner men för möglig frukt köper jag inte (vem gör det?) Det är synd men tyvärr så verkar den ena Coop i min stad vara generellt dåliga på att sköta frukter så jag brukar inte handla där när det kommer till frukt. Upplever ni mycket besvär när ni handlar frukt eller övriga matvaror?

… att förtjäna att äta

I många år har jag lidit av en ätstörning, som de flesta som följer bloggen vet. Min minst laddade måltid är kvällsfikat, det känns som att dagen kommit i mål och att jag äntligen kan förtjäna att äta någonting.

Egentligen är det konstigt att man kan känna att man inte förtjänar att äta, om man inte har på olika sätt gjort sig förtjänt av det. För egentligen så behöver vi äta för att orka men för mig blir det tvärtom. Men det är ätstörningen som på olika sätt formulerar sig, som jag måste kämpa emot. Men det är svårt, komplicerat och otroligt känsloladdat emellanåt.

Toast med ost/skinka/tomat/pepparrot

Ikväll blir det fryst näringsdryck, clementin samt toast med skinka/ost/tomat/pepparrot. Vad gillar du att äta på kvällen?

God Fortsättning

Det var evigheter sen jag formade rader här och ärligt talat så har jag inte varit så aktiv på sociala medier som förr. Viss mitt TikTok-konto har skapats och varit igång men det har mest varit tidsfördriv. På ett sätt saknar jag bloggandet för det förde mig någonstans, det gjorde mig kreativ, gjorde att jag kunde formulera mig samt att jag blev sedd av mina läsare. Det stärkte mig och att dela med sig av saker kan ibland vara hjälpsamt.

Nu har vi också glidit in i 2022 och ytterligare ett år framför oss, vilket för mig känns väldigt vemodigt. Tanken på hur tuff 2021 var för mig så vet en del av mig att 2022 kommer förmodligen att bli tuffare. Nu undrar du antagligen varför och självklart finns det ett därför men jag är inte riktigt redo för att berätta om de kommande behandlingar samt förändringar jag måste göra för att må bättre.

Men jag har saker att vara tacksam för… fast det är så lätt att glömma bort när allt känns tungt. Lustigt nog så kommer man oftast ihåg det dåliga istället för det bra och jag undrar varför egentligen. För vi borde minnas det positiva mera för det är lättare men kanske är det depressiva i en själv som tar övertag? Hur tänker du om detta? Om du vill får du gärna dela med dig i kommentarerna.

Kaos i behandlingarna är milt uttryckt

Oftast är det skönt eller snarare en befrielse att vara vuxen och kunna ta sina egna beslut. Jag upplever att oftast självständigheten är enklare, jag får göra allt jag vill inom en rimlig gräns. Så vill jag äta godis alla dagar i veckan, skaffa flera husdjur eller bara vara hemma i lägenheten utan att någon hör av mig på ett tag är också ett vuxet val.

Men det finns nackdelar med att vara vuxen, ansvar som med sin ekonomi, se till att djuren får det dom behöver och olika prioriteringar vad man nu har för liv. För det mesta flyter det på för mig för jag har inga ekonomiproblem, djuren har det bra och jag har ju framförallt en egen lägenhet som jag tycker otroligt mycket om.

Men ett av de svåra problemen för mig handlar om min hälsa, speciellt psykisk ohälsa. Ni som läst min blogg vet att jag har olika psykiatriska diagnoser som bland annat PTSD, borderline, ätstörningar, samt högfungerande autism är de som hänger med mig – fram och tillbaka – fast en del ifrågasätter diagnoserna, men en läkare har satt dem och jag gjorde om vissa tester men uppfyllde ändå kriterier för dem.

En del av mig trodde nog inte att denna nuvarande pandemi skulle slå så hårt mot mig. Jag var ju väldigt isolerad innan, träffade inte många vänner och terapisamtal går ju att ta på videolänk/alt. telefonsamtal. Men jag som så många andra blir lidande på olika sätt och jag känner att det blir så frustrerande för mig numera.

Jag är typen som använder munskydd i mataffären/apoteket/kollektivtrafik samt sjukhuset. Jag gör det för att jag tycker det inger lite respekt, även om jag inte är livrädd för smittan och vidtar jag de nödvändiga åtgärder jag kan. Jag träffar inte många (gjorde jag inte innan heller men det är skillnad på frivillighet eller en restriktion), så det där på en. Jag åker inte längre till Falköping på terapi varje måndag, utan det tas på telefon och långsamt inser jag att det kanske inte är den bästa behandlingen jag kan få just nu men den får duga, men ibland önskade jag nog att jag hade haft en bil, för de där åtta milen som är dit för att åtminstone få träffa honom på plats. Med facit i hand så svarade jag bättre på behandling på plats.

Dock fick jag en ny psykolog i februari, här i min hemstad men hon har varit sjuk och vabbat cirka hälften av gångerna, en gång 4 gånger på raken och det ger inte mig kontinuerlighet, så jag känner att jag inte kan lära känna henne. Hon verkar bra men oavsett hur bra hon är så kan hon inte hjälpa mig när hon inte är på plats.

Min terapeut tycker att vi kan pausa psykologen, kanske till hösten men en del av mig skriker att ”jag behöver hjälp nu”. Men samtidigt kan jag inte ha det såhär, jag mår inte bra med så mycket frånvaro, antingen att hon är sjuk eller vabbar. Jag vet att vi har en pandemi, vi har saker att rätta oss efter men dessvärre verkar inte min ätstörning eller självhatet mot mig själv bry sig ett skit om det. Det är så otroligt påfrestande, jag har så många beslut att ta och som jag skrev i förra inlägget ”När magkänslan talar” så låter jag magkänslan tala men oavsett blir jag ledsen, jag blir besviken och arg på mig själv.

Varför kan jag inte bara rätta mig i ledet? Varför kan jag inte bara må bra nu? Varför kan jag inte sluta vara så fixerad av siffror och mitt egna utseende? Varför kan jag inte bara äta som alla andra? Varför kan jag inte bara älska mig själv? Men jag vet att dessa tankar inte hjälper mig till något bättre. Men ändå cirkulerar de runt om och om igen.

Så att byta psykolog är inte fullt så enkelt, jag gick därifrån idag upprörd men ville inte visa det. Hon ska tydligen vara den bästa (enligt andra som fixat fram henne) så då ska jag uppenbarligen ha kvar henne men jag orkar inte nu, så jag avslutade det mer eller mindre. Kanske man kan ta upp det sen till hösten, jag vet inte men en sak vet jag att jag känner att jag glider längre ifrån att få hjälp och det gör ont.

När magkänslan talar

Bloggen har verkligen ekat tomt här i år men mitt liv har däremot inte varit händelselös, tvärtom har det varit otroligt mycket som hänt. Jag återkommer ofta till frågan hur mycket ska man berätta om eller är det någon som bryr sig? Att någon bryr sig vet jag att det finns så svaret blir ganska självklar där, men till frågan där hur mycket man ska berätta är betydlig svårare. Kanske är det ens magkänsla som får avgöra saker och ting ibland?

Ja, min magkänsla får avgöra mycket och det är sällan magkänslan har fel. Men just nu är jag iallafall kluven eftersom jag vet att en del personer kanske läser det här och får en mindre chock, så i nuläget håller jag det för mig själv tills jag har haft åtminstone ett av de planerade möte som ska bokas in. Där håller magkänslan med så då får det bli så. Litar du på magkänslan?

Nedanför bjuder jag lite på bilder från våren som passerat hittills. (Januari till maj)