Lättnaden när man tar tag i saker är så skön!

Trodde faktiskt inte att det skulle kännas så skönt att få kaklet fixat, men lättnaden är såklart enorm av flera orsaker. Först och främst, det ser inte förjävligt ut längre men framförallt jag orkade samt vågade höra av mig. Det gick så smidigt från kontakten med hyresvärden till att det blev gjort. För er som missat kommer en förebild igen och en efterbild även om det ”bara” är helt så är det befriande.

När man väl lyckas ta tag i sådant som känns svårt så är det en otrolig känsla efteråt. Man känner liksom att man växer i sig själv på något vis, så det lever jag nog på ett tag faktiskt. För övrigt så plockade jag ner julen idag, det blev så tomt utan granen nu men jag längtar faktiskt efter våren samt värmen. Ha en fin torsdag!

Mitt kök faller i bitar

Usch, på nyårsafton så hörde jag hur kaklet lossnade i köket när jag satt i storarummet och det ser otroligt trist ut. Men iallafall så ringde de idag och sade att det kommer imorgon och fixar det. Känns skönt att få det fixat trots att jag tycker det är jobbigt att få hit främlingar som ska greja. Men som det ser ut på bilden vill jag inte ha det heller. Jag satte upp lite tejp för att försöka hålla kvar det så det inte ramlar ner mera.

Det tråkiga är ju att de snart ska renovera köket och badrummet senare i vår och det är en större renovering som gör det svårt att bo hemma med djuren i alla fall. Tanken på allt damm och oljud så får de bo hemma hos min mamma den månaden. Jag kommer nog också bo där i perioder under renoveringen. Så egentligen, varför kunde inte kaklet hålla tills dess?

Nåväl, nu är det så som det är och jag får lösa det på bästa sätt. Hoppas ni får en fin tisdag!

Ingen vidare kombination

När jag fick diagnosen fibromyalgi när jag var 22 år gammal kändes det som en dödsdom och på ett annat sätt ett ökat förståelse för varför jag ibland inte orkar som en frisk kvinna i min ålder. Jag vet att det bröt ner mig något oerhört när det inte finns så mycket att göra åt det och även om jag tar värktabletter ibland så hjälper dem inte de dagarna så det är som värst.

Om man googlar på fibromyalgi så står det att det kännetecknas av ont i kroppen under lång tid, ökad känslighet för smärta. Det betyder att jag får mer ont än en frisk person samt att man har stela muskler samt domningar. Något annat som är vanligt är magbesvär.

För mig är fibromyalgi så mycket mer och mina värsta ”fibroställen” är svanken och spänningar i axlar/nacke/huvud. En del dagar gör så ont att jag bara vill gråta medan andra är hanterbara men dagar utan smärta, tror jag inte att jag har längre. Jag menar att vissa dagar kan jag inte ha en åtsittande BH, utan att trycket gör ont, jeans utan stretch kan långsamt bilda en smärta över dagen. Jag kan tillexempel inte ha tofs längre stunder då jag riskerar att få ont i hårbotten eller ett diadem som sitter för hårt. Det skapar mycket huvudvärk framförallt. Jag är såklart medveten att vissa kan känna av sådant utan att ha den typen av diagnos men oftast känner jag mer smärta än en utan fibromyalgi. Det är såklart otroligt påfrestande.

Men sen då? När fibron varvar in i min ätstörning. Hur ska jag veta vilken smärta som är av vilken? Överansträngningen av motion och bristande näringsintag ger också otroliga smärtor. Som värk i lederna berättade dietisten att det är ett symptom på svälttillstånd men samtidigt som jag känt sådan (inte exakt likadant) smärta innan. Proverna visar att min kropp inte mår bra men jag tänker inte skriva exakt vad det är för jag vet att det kan upplevas triggande för en del.

Men oavsett vad det beror på (smärtan) så är det otroligt plågsamt men som tur finns det lite småknep som jag kan dra till med. Värme (har både värmemadrass/värmefilt/vetekudde), även att bada i varmt vatten. Stretching kan också hjälpa och det viktigaste men det absolut svåraste för mig, vila. Ta hand om er!

När snön faller hela dagen

Idag när jag vaknade så hade snöat en hel del och det har mer eller mindre snöat hela dagen här. Jag är mer tacksam för att det är snö än regn i alla fall även om jag kunde önska att det kunde få bli vår nu. Det blev mycket pulsa i snön idag men det är skönt att det blir lite ljusare ute av snön. Upplever att de senaste dagarna varit väldigt mörka och när soltimmarna är få så är det skönt med lite vitt ute.

Passade på att fota lite också men det började mörkna så det blev inte så mycket men det är fascinerande att se hur mycket snö det kan bli på en liten kvist. Snö är trots allt väldigt fint och mysigt. Såg barn göra snögubbar ute och åkte pulka, det såg ganska mysigt ut också.

Finns det egentligen ”rätt tillfälle?”

Finns det verkligen någon gång som det är rätt tillfälle? Jag menar hur ofta tänker man inte att det gör jag sen, det passar inte nu eller vänta jag gör det när det där andra händer så passar det bättre. Ja, jag är expert på att skjuta upp saker som så många andra och även väntar jag på rätt tillfälle men oftast är de olika tillfällena bara en orsak till att skjuta upp det.

Ta de klassiska exemplet med ”att jag börjar på måndag med …” vad det nu kan vara. Egentligen kom jag lite på sidospår nu om vad jag egentligen tänkte skriva om när jag menar med rätt tillfälle. Men i alla fall så tror jag vi ofta kommer med undanflykter men att andra kanske faktiskt fungerar bättre med en sådan planering.

Med rätt tillfälle så tänkte jag i alla fall på att både min dietist och terapeut har semester på samma vecka, dvs denna vecka i nuvarande stund. Det faller sig olyckligt när man tänker på hur vi på olika sätt jobbar med min matsituation/minskade träning. Förra veckan kom en hel del argument om att jag ska dra ner på min träning då mina provsvar visar dåliga värden sen ett tag tillbaka (på grund av ätstörningen) och nu har jag verkligen haft behov av dem både. Så på så sätt känns det verkligen inte rätt tillfälle att ställa om i mitt liv och sedan lämna mig ensam.

Såklart är det olyckligt men det är så svårt att vara ensam i detta och så orättvist, att lida av en ätstörning gör en så himla ensam och man isolerar sig otroligt mycket. Men en del av mig förstår såklart att de också behöver ha en semester och ärligt talat behöver jag det med men jag kan inte åka ifrån mig själv.

Känslan av övergivenhet är överväldigande och min spontana tanke, kunde de inte väntat en vecka till? Men samtidigt så är det inget man kan vänta på, för min kropp bryr sig inte om rätt tillfälle, det datumet har passerat för månader sedan. Så det finns inget rätt tillfälle när det kommer till att börja äta bättre och samtidigt kunna få stöttning i det. Det är olyckligt men jag är glad i alla fall att min CM E, har varit på plats denna vecka så jag har fått extra stöttning av henne.

För övrigt så har dietisten skickat en remiss till ätstörningsenheten som jag ska till nu i vår. Även om det såklart känns skrämmande så finns det en gnutta hopp i allt detta elände, men det är såklart dubbelt ifrån mig. Men vi får hoppas att de kan hjälpa mig för att lida i den här ätstörningen orkar jag inte heller. Hur mår ni idag?

Isar och mögliga clementiner

Idag var jag ute på en långpromenad med Puzzel, visst är han så fin? Och idag sken solen så härligt här, det var verkligen längesedan den tittade fram.

Isen låg kvar lite men långt ute på Vänern var den borta. Jag har väldigt respekt för is och skulle aldrig gå ut ensam, och i ärlighetens namn skulle jag kanske inte ens gå ut med någon. Kanske om det var femton minusgrader i två månader, kanske är det åldern som gör att respekten eller rädslan för att gå ut på isen kryper i mig. En av mina största fasor är att hamna under isen, att kunna se himlen men att inte kunna komma upp. Usch! Brukar du vara på isen?

Jag åkte i och för sig mycket skridskor som liten och var timmar då på isen med en vän. Det var riktigt kul men mindre roligt när jag blev elva år och ramlade och fick en spricka i handleden. Nåväl nog om isar och elände.

Till något annat som stört mig mycket på sista tiden, eller snarare senaste dagarna är att frukten (clementinerna) i både Coop och Ica varit mögliga i affären. På bilden nedanför ser ni en bild från Ica, och då var Coop ännu värre. Jag tycker det är så synd då jag verkligen älskar clementiner men för möglig frukt köper jag inte (vem gör det?) Det är synd men tyvärr så verkar den ena Coop i min stad vara generellt dåliga på att sköta frukter så jag brukar inte handla där när det kommer till frukt. Upplever ni mycket besvär när ni handlar frukt eller övriga matvaror?

… att förtjäna att äta

I många år har jag lidit av en ätstörning, som de flesta som följer bloggen vet. Min minst laddade måltid är kvällsfikat, det känns som att dagen kommit i mål och att jag äntligen kan förtjäna att äta någonting.

Egentligen är det konstigt att man kan känna att man inte förtjänar att äta, om man inte har på olika sätt gjort sig förtjänt av det. För egentligen så behöver vi äta för att orka men för mig blir det tvärtom. Men det är ätstörningen som på olika sätt formulerar sig, som jag måste kämpa emot. Men det är svårt, komplicerat och otroligt känsloladdat emellanåt.

Toast med ost/skinka/tomat/pepparrot

Ikväll blir det fryst näringsdryck, clementin samt toast med skinka/ost/tomat/pepparrot. Vad gillar du att äta på kvällen?

God Fortsättning

Det var evigheter sen jag formade rader här och ärligt talat så har jag inte varit så aktiv på sociala medier som förr. Viss mitt TikTok-konto har skapats och varit igång men det har mest varit tidsfördriv. På ett sätt saknar jag bloggandet för det förde mig någonstans, det gjorde mig kreativ, gjorde att jag kunde formulera mig samt att jag blev sedd av mina läsare. Det stärkte mig och att dela med sig av saker kan ibland vara hjälpsamt.

Nu har vi också glidit in i 2022 och ytterligare ett år framför oss, vilket för mig känns väldigt vemodigt. Tanken på hur tuff 2021 var för mig så vet en del av mig att 2022 kommer förmodligen att bli tuffare. Nu undrar du antagligen varför och självklart finns det ett därför men jag är inte riktigt redo för att berätta om de kommande behandlingar samt förändringar jag måste göra för att må bättre.

Men jag har saker att vara tacksam för… fast det är så lätt att glömma bort när allt känns tungt. Lustigt nog så kommer man oftast ihåg det dåliga istället för det bra och jag undrar varför egentligen. För vi borde minnas det positiva mera för det är lättare men kanske är det depressiva i en själv som tar övertag? Hur tänker du om detta? Om du vill får du gärna dela med dig i kommentarerna.